Killen som var lik min pappa

Idag, på väg hem från min (mycket effektiva, om jag får säga det själv) tur på stan, så hände en ganska underlig grej.
Jag satt i tunnelbanevagnen, som vanligt. Tåget stod vid Alvik-perrongen, men dörrarna hade inte än öppnats. Jag tittar ut genom fönstret, och ser en kille i typ 16-årsåldern stå utanför.
Det första jag tänker: ”Söt!” Den andra, förskräckta, tanken kommer precis efter. ”Han ser precis ut som min pappa när han var ung!”
Han var verkligen slående lik min pappa. Alltså.. Nej. Jag vet att man säger att kvinnor (herregud, beskrev jag just mig själv som kvinna?) alltid faller för män som är som deras pappor. Men det är ju sick. Jag vill inte tycka att min pappa – som tonåring – var snygg. Men faktum är att han såg väldigt bra ut. Blont hår i någon sorts sidbena, tidsenliga gigantiska glasögon med plastbågar, väldigt fin hy.. Nej. Det här är ju sjukt.
Jag tittade på killen genom glaset i ca en halv sekund. Sen vände jag bort blicken. Dörrarna öppnades, och killen försvann ur min syn.
För att genast dyka upp igen, då han satte sig mittemot mig. Jag stirrade envist ut genom fönstret de två stationer  jag hade kvar. När jag gick av, tittade jag in genom fönstret en sista gång. Kanske ville jag övertyga mig om att han inte alls var lik min pappa, att det var helt okej att tycka att han var söt.
Men nej. Det var pappa upp i dagen. Ä-c-k-l-i-g-t.