Om ni står ut: Här är Popaganda i text och bild

Jag vet att ni kanske inte tycker att mina såhär hade jag det på den här festivalen-inlägg är de allra roligaste. Men den här gången är jag faktiskt riktigt nöjd med de flesta bilderna. Och Popaganda var fantastiskt. Det var det verkligen. Så himla fint.

Name The Pet. Jag var egentligen mest fascinerad av trummisen, som såg ut som en blandning av Andrew i MGMT och Pippin i Sagan om Ringen. Det hela var mycket underligt.

SKWBN. Jag lyssnade jättemycket på dessa pojkar förut, så det var kul att se. Fast Peter Gunnarsson, han i grön tröja, såg så himla olycklig ut. Det var lite sorgligt. Annars var det bra.

Camera Obscura var så himla bra. De spelade James och Razzle Dazzle Rose (finaste låtarna!).  Jag stod långt fram. Det var jättefint helt enkelt.

FV var ungefär som de brukar vara. Jag har sett bättre spelningar med dem. Men det var bra, det var det. Och Magnus är så himla snygg. Så det var fint.

Annat fint och nämnvärt: att vi pratade med Anna Ternheim och att hon var så himla trevlig och gullig, MGMT som var alldeles fantastiska men som jag inte tog några kort på (jag vågade inte hantera kameran i sådant ösregn), Krubb-a-dub som har ett så pinsamt namn att jag rodnar men som gör väldigt god mat, det här, John som jag redan saknar ganska mycket, att jag fick Camera Obscuras låtlista och att de har vitsat en hel del (”Honey in the Gamla Stan”, hahaha!) och att jag träffade så himla mycket gulliga människor – både nya (hej Maja, Dina och Nora!) och gamla (hej, eh, alla!).
Popaganda var bäst. De allra bästa banden må ha spelat på Hultsfred och Way Out West, men Popaganda var så himla mycket mer än musik. Det var helt enkelt väldigt väldigt roligt.