De Ofrivilliga – en feel bad-film utan like

Vid det här laget har nog många av er sett den, och lika många av er har antagligen en åsikt om den. Jag vet massor med människor (mest vuxna) som tycker att den är fantastisk, och så vet jag några stycken som inte gillar den alls. Däribland jag.
Jag pratar om De Ofrivilliga. Jag såg den för första gången i somras, på landet. Då hade jag hört från flera håll hur verklig och rörande den var, så man kan lugnt säga att jag hade höga förhoppningar. Och de krossades, bit för bit för bit, ju längre jag kom in i filmen.
Om ni inte har sett den, så kan jag ju sammanfatta handlingen för er. Det är en film om människor, om relationer mellan människor och om de tomrum som ibland uppstår när människorna inte klarar av att fylla dem. En skådespelerska som gör något pinsamt och låter bli att berätta det, två fjortisar som tar webcambilder på sig själva och diskuterar sitt utseende, en man som får en raket i ögat och vägrar att åka till akuten. Det är en svart film, och det är här det börjar gå fel i mitt huvud.
Som sagt hade jag rejäla förväntningar på hur den skulle vara. Och som sagt så var den inte alls så. Det här är en film som gör klart, en gång för alla, hur dåliga, patetiska och hopplösa vi människor är. Om vi någon gång har trott att vi kan få något gjort här i världen, att vi är något, att vi kan ändra på saker, så trängs de tankarna snabbt bort av andra, dystrare. Det är en folkföraktande film, tycker jag, och jag förstår inte hur folk kan kalla den komisk och dräpande.
Jag menar inte att allt måste vara solsken och blommor, men De Ofrivilliga är en ren och skär feel bad-film.  Jag blir generad av att se den, inte för att jag tycker att den är dålig utan för att jag tycker att den är så.. intetsägande. John tycker inte att den gav honom någonting, och jag håller med honom. Jag får inte ut något av den. Jag tycker att den är hemsk. Jag mår dåligt av den, för jag vill inte kännas vid bilden av människor som så fattiga på liv, så uppgivna.
Usch. Jag ville bara säga det. Jag tycker inte att den där skruttfilmen är något att ha. Men det är ju bara min åsikt, förstås. Har ni sett den, vänner? Vad tyckte ni? Om ni gillade den, vad var det ni tyckte om? Det kanske bara är jag som är en för soft gal.