En spårvagnskomplimang

Idag så sa en för mig okänd tjej till mig att jag hade ett fint ansikte. ”Det är helt symmetriskt, det är jättefint!”
Och jag som älskar symmetri över allt annat.
Gulliga tjej, om du läser det här: Tack så himla mycket. Tack många fler gånger än vad jag sa tack. Du hade också ett jättefint ansikte. Och jag hade velat fråga på vilken novell du var i Pappersväggar som du satt och läste, om du hade hunnit läsa Vikarien och vad du tyckte om den. Men jag hann inte, för 12an hade redan stannat vid min hållplats och jag var lite sen. Om jag ser dig igen så lovar jag att jag ska fråga. Tack igen. Jag skrattade högt på vägen hem, så glad blev jag. Tack! Och puss!