Filmrecension: Slumdog Millionaire

Igår var jag, och resten av min kära klass, på skolbio. Vi såg den mycket omtalade filmen Slumdog Millionaire, och idag så tänkte jag att jag skulle berätta vad jag tyckte om den.

Jag har på något sätt undgått att förstå vad den handlar om, så när jag insåg att den verkligen handlade om en ung man – Jamal – som vinner en massa pengar i indiska Vem vill bli miljonär, blev jag lite ställd. Hela mitt huvud var ett stort ”Eh…”. Men det var innan jag kom in i filmen.
För er som inte har sett den, så blir den unge mannen anklagad för att ha fuskat sig till vinsten, och han blir förhörd av en till en början kall och hårdhänt polis. Under hån och slag börjar han berätta sin livshistoria för polisen, och under hans berättelse kommer också förklaringen till att han kunde alla svaren fram.
Det är en hemsk film, på det sättet att den innehåller mycket barnmisshandel, förtryck och orättvisor. Mer än en gång satt jag med händerna för ögonen för att slippa se de värsta scenerna. Men det är också en film om hopp; Jamal söker alltid efter sin barndoms kärlek, Latika, och trots att han förlorar henne gång på gång ger han aldrig upp.
Det är lika bra att jag erkänner det: jag är ett stort fan av filmer (och böcker, för den delen) som slutar lyckligt. Länge var jag övertygad om att Slumdog Millionaire inte var den sortens film, att varenda människa skulle dö en utdragen död, och att ondskan för alltid skulle härska över världen. Men… Ja, ni får se filmen själva. Jag vill inte vara den som berättar hur det slutar.

Men jag tycker verkligen att ni ska se den. Det är en fantastiskt välgjord film, med väldigt bra skådespelare. Jag blev särskilt förtjust i Freida Pinto, som spelar den vuxna Latika. Hon är så fantastiskt vacker, och hon ger heller aldrig upp, även om det ibland är nära. Om inte annat så kan ni inte missa den jag-dör-så-gulliga dansscenen i slutet.