Jag älskar dig.

Jag hoppas att ni tycker om den. Ni får gärna komma med kritik. Så länge den är någorlunda snäll. (Och Bianca: Jag lånade det där med tröjan av dig. Det är för bra för att inte skriva om. Och så kanske du känner igen namnet på den unge mannen. Igen, för bra för att inte låna.)

”Du vänder dig om och tittar i precis rätt ögonblick. Hade du vänt sig en halv sekund senare, hade du missat det som du nu ser.
Han, såklart. För vem skulle det annars vara?
Det finns bara ett svar:  det är han, det är alltid han, det har alltid varit han.
Och du vänder sig om och tittar, din vän ber dig, så du gör det. Precis när du ska det. Och så ser du honom.
Sen är det kört.

Du har rött läppstift och han har mörkbrunt hår och han är lång och han är helt perfekt och han han han. Du är tvungen att titta ner. Han är för fin för att vara sann.
Och din vän börjar fnittra  och du tystar henne med en blick och tittar upp igen. Han är fortfarande där, han är fortfarande fin, herregud han är fortfarande där, han står ju där, varför gör du inget?
Du gör inget för du rodnar så mycket att det knappt syns att du har läppstift.

Och du går hem, hela den långa vägen hem går du, och Paul sjunger i bakgrunden, och det skulle kunna regna men det gör det inte, livet är inte som på film, bara ibland, och du går.
Du tänker på honom såklart. Du har nästan glömt hur han såg ut, för det gör du alltid, men du vet att han är det vackraste du sett. Vackrare än alla de vackra pojkarna du kysst, vackrare än alla de vackra pojkarna du inte kysst, vackrare än allt du någonsin varit med om. Du kommer knappt ihåg var du såg honom: var det på det där trånga fiket med äckligt kaffe men gratis påtår? Var det på gatan? Var det på tunnelbanan? Var det i en dröm? Och du gick och gick och gick, och du tänkte och tänkte och tänkte, och du vet absolut ingenting.
Hur ska du kunna hitta honom igen?

I want you, I want you, I want you
I think you know by now
I’ll get to you somehow
until I do I’m telling you so
you’ll understand

Det pirrar så mycket i magen när du ser honom nu. Det har pirrat förut men aldrig SÅHÄR, aldrig som det pirrar nu, du visste inte att det kunde vara såhär. Du blir nästan arg när du tänker på det: en kille som du fram till för tio minuter sen aldrig pratat med. Och så känns det som att magen ska explodera. Typiskt.

”Är du själv?”
”Jag är här med någon, om det är det du menar.” (VARFÖR SÅ DRYG, VARFÖR KAN DU INTE LÅTA LITE TREVLIG, DET ÄR DITT LIVS KÄRLEK SOM STÅR FRAMFÖR DIG)
”Okej. Jag tänkte bara fråga om du ville ha sällskap.”
”… Med tanke på att mitt förra sällskap ligger i en soffa med en okänd fjortiskille, ja tack.”
(skrattar och nickar) ”Jag vet hur det känns.”
”Jaså?” (KAN DU KOMMA PÅ NÅGOT TRÅKIGARE ATT SÄGA?)
”Ja. Men det är så ointressant. Vad heter du?”
”Alva.”
”Oscar.” (OSCAR OSCAR OSCAR OSCAR OSCAR)
”Trevligt att träffas, Oskar.”

Det är någon fånig fest som du inte kunde bry dig mindre om, du är bara där för att slippa vara hemma för det enda du gör när du är hemma är att äta choklad tänka på mannen du nu vet heter Oscar. Du har nästan börjat ångra att du inte stannade hemma när han dyker upp. Du har inte sett honom (förutom när du blundade och tänkte på saker du hellre skulle göra). Du har inte sett honom, och nu står han där, och han är vackrare än du mindes honom men med mörkare röst än du föreställt dig. Det gör inget.
Och ni går ut på balkongen, du skrattar och håller på att tappa vinglaset, han snubblar på tröskeln, han är full och du är full och ni har inte kyssts men du vet att det är på gång. Du känner det, sånt känner man, du vet hur det går till.
Han tar upp två cigaretter, ger dig en och behåller den andra. Och han tänder både sin och din med en tändsticka, bara en sån sak, att han tänder sina cigaretter med tändstickor. Och att han dessutom tänder båda med en. Du tänker att det rätta ordet är ”tjusigt”.

Sen tänker du inte så mycket mer, det är en liten balkong och ni måste tränga ihop er, han är så nära och du kan nästan inte
andas. Du dricker ur ditt vinglas, röker din cigarett, han har lämnat glaset inne så han bara röker och pratar. Du pratar också, förstås. Han är inte en sån som bara pratar utan att lyssna. Han är inte en sån.
Och plötsligt tänker du inte alls. Han är närmare än förut, närmare än han behöver, närmare än närmast när han för sin hand runt din midja och drar dig intill sig.
Efteråt minns du inte så mycket mer än att det var det bästa du varit med om.

”Vill du veta en sak?”
”Ja. Berätta.”
”Jag har sett dig förut.”
(förvånad blick) ”Var då?”
”Det minns jag inte.”
”Okej. Jag önskar att jag hade sett dig förut.”

Du älskar allt på honom: födelsemärket på foten, det mjuka håret, skrattet, den fula lejontröjan han har på sig ibland. Han säger att han tycker den är fin. Du säger att den är åt helvete men att du tycker om honom ändå.
Ni går i skolor på olika sidor av stan, och de timmarna är de värsta på dygnet, när ni tvingas vara ifrån varandra. Så fort ni slutar är han där, är hon där, är ni där tillsammans och tillsammans är ni sen till de hemska timmarna börjar igen.
Och din mamma undrar kanske vem det är, var de träffats, om du glömt sina gamla vänner. Kanske tänker hon att du är för ung för sådant, att det borde dröja många år tills du börjar träffa pojkar såsom du gör nu. Sen kommer hon att tänka på sina egna högstadieår; alla långa vakna nätter, alla förälskelser och alla gånger hjärtat tagit sin egna väg medan hjärnan försökt kämpa emot. Och hon förstår allt, och hon ser inte längre bekymrad ut när ni två ramlar in i hallen på kvällarna, hon ler och säger välkomna hem och ni ler och säger tack. Och så går dagarna.

Som ett sug i magen, ett pirr som inte går över, en vulkan av känslor som hotar att få ett utbrott vilken sekund som helst nu. Det kan ödelägga en hel värld om det vill sig riktigt illa.

(I din säng, med hans huvud på din mage.)
”Oscar?”
”Ja.”
”Jag älskar dig.”
”Bra.”

”Alva?”
”Ja, Oscar.”
”Jag älskar dig också.”
”Tur. Jag trodde att du försökte smita ifrån.”

Plötsligt en dag är han inte där när du slutar. Han står inte vid ditt skåp som vanligt, och du som redan vet vad du ska säga, du stannar och allt snurrar. Nu är det över. Nu vill han inte längre. Det var trevligt så länge det varade, men nu är det slut.
Du måste sätta sig ner och blunda. Inte det här. Inte nu. Det får inte hända. Igår sa han att han älskade dig, nu står han inte vid ditt skåp. Det händer inte, det händer inte, det händer inte. Du faller och faller och faller.
Vännen, hon som var med den allra första gången du såg honom, hon ser. Såklart. Hon ser allt, alltid. Det är det bästa med henne.
Hon ser en vän i nöd, men hon ser också att nöden är högst tillfällig.
När du öppnar ögonen står han där. Svettig och andfådd och så vacker att du tappar andan.
”Förlåt, min sköna. I got held up. Jag har sprungit hela vägen. Om du låter mig andas lite, så kan vi gå sen.”
Du säger ingenting, bara reser dig upp och ger honom en örfil. Sen kysser du hans kind där ditt slag gjorde den röd.
”Gör inte så igen, är du snäll. Jag trodde att jag skulle dö.”
Sen går ni hem till honom. I hans säng är allt som det ska, fantastiskt otroligt underbart. Men du blir inte fri från känslan av övergivenhet förrän han är i dig så djupt att du knappt får plats själv.

När han ska säga något på engelska så blir det skotskt hur mycket han än försöker få det att låta annorlunda. Han har bott här sen han var liten men har ändå en kilt i garderoben, du vill se honom i den men han är envis. ”Jag kommer ha den på vårt bröllop, jag lovar” säger han och kysser dig på ställen du knappt visste fanns.
Du pratar engelska med honom för att få höra dialekten, du har aldrig hört något vackrare. Det är finare än all Paul-engelska i världen. Du har till och med spelat in det på din mobil, så att du kan höra hans röst när han inte är där för att prata. Och han rodnar när du måste be honom att upprepa det han sa för att du inte förstod.

Inom dig en flod utan början eller slut. Du minns inte livet innan, men det måste ha varit så tråkigt. Och nu? Du kanske inte ägnar varenda sekund åt att skratta, men du är lyckligare än du någonsin varit.

En dag vaknar du av att du måste kräkas.

Så fort han ser dig förstår han att något har hänt. Hans ansiktsuttryck är nog för att du ska börja gråta, och du lutar dig mot hans bröst medan tårarna förstör ditt smink. Han stryker dig över ryggen, väntar på att du ska säga något. Du drar efter andan och så kommer det.
”Oscar. Jag är gravid.”
Och du säger inget mer, han säger inget mer, du gråter och han gråter och det räcker så. Det är ett barn som ingen av er vill ha, som ingen ens har tänkt på att det skulle kunna komma. Du är 16 år, han är 17. Och ni gråter för barnet som ni både älskar och hatar.

Din mamma skriker, förstås. Hur kunde ni vara så dumma, fattar du inte vad det innebär, varför skyddade ni er inte? Du kan inte förklara, det enda du kan säga är ”snälla, skrik inte, förlåt” så du upprepar det gång på gång.
Du kan inte berätta för din mamma att ni helt enkelt inte orkade en dag, att ni var lata och kåta och att du bad honom att låta bli när han försökte ta fram en kondom.
Och din mamma säger att jag tänker iallafall inte ta hand om ett barn till, och du ska gå i skolan, och du säger att ni inte vill ha barnet ändå. Hon nickar och blundar och så säger hon det. ”Nu ringer jag till ungdomsmottagningen.”
Du gråter för barnet fast du vet att det inte är ett barn, du gråter för Oscar fast du vet att han inte ens vill ha det, du gråter för din mamma och pappa och alla som kommer att bli så besvikna. Men det hjälper inte ens att gråta, inget hjälper.

Två dagar innan aborten ändrar han sig.
”Tänk om vi skulle behålla barnet, Alva. Tänk på hur det skulle vara. Vi skulle kunna bo ihop i en liten lägenhet med honom eller henne, vårt barn, bara vårt. Jag vet att du vill fortsätta plugga, men det skulle du kunna göra ändå! Tycker du inte att det vore fantastiskt?”
Du stryker honom sakta över håret. ”Det skulle inte gå. Vi har inga pengar. Vi är inte ens myndiga, vet du.”
”Folk har gjort det förut. För ett par år sen stod det i tidningen om ett svenskt par som hade fått barn, de var 13 och 15. Vi är äldre än dem, det skulle gå. Jag vet att det skulle gå.”
”Jag vill vara tillsammans med dig i resten av mitt liv. Det kommer fler chanser, Oscar, vi behöver inte skynda oss. Vi kan få hur många barn vi vill.”
”Tänk om det inte kommer fler chanser. Tänk om det här är den vi får. Just think about it, alright?”

Men den här gången får inte skotskan dig att ge efter.
Och dagen kommer. På väg till mottagningen säger han att du fortfarande kan ändra dig, att det finns tid kvar, att han vill ha barnet med dig. Du säger ingenting, du har bestämt dig för länge sen, och inget han säger går egentligen in.
Du möter dina föräldrar där, de kramar er båda länge. De vet om att Oscar vill ha barnet, de vet att han är emot aborten. De vet allting, men de vet ingenting.
Hans mamma var tvungen att jobba, men hon har lovat att ringa på kvällen och höra hur det är med dig. Du hade inte hjärta att tala om för henne att du med största sannolikhet inte skulle vilja prata.
På britsen är det bara du, de andra får vänta utanför. Barnmorskan är så snäll, hon försäkrar dig om att det inte kommer göra ont och att du kommer få åka hem samma dag. Hon ger dig bedövning och du somnar.

Och så vaknar du igen. Det enda du kan tänka är: Det var det, det.
De andra får komma in. Mamma och Oscar på ena sidan britsen, pappa på andra. De tittar så mycket. Du frågar dig inombords vad de egentligen försöker se. Oscar gråter, mammas arm runt hans axlar. Du önskar att han kunde sluta gråta, det gör så ont, du vet att du har sårat honom. Men han har sårat dig också.
Du ligger tills bedövningen har släppt helt. Barnmorskan ljög, du har hemska smärtor, du får några smärtstillande och pappa ringer efter en taxi. Oscar vägrar att släppa dig ur sin kram, så ni går ihopslingrade och mitt i all misär måste du fnissa och kyssa honom.
45 minuter senare är ni hemma och du ligger i din säng. Han sitter på sängkanten och håller din hand. Utanför hör du dina föräldrars röster. Värktabletterna hjälper, du har inte ont och han viskar de vackraste orden du hört, på det finaste språket du vet. När du har somnat lossar han försiktigt sin hand från din och lånar ett papper ur ett av dina oräkneliga anteckningsböcker.

”My belle,
jag är så ledsen för allt det här.
Jag vet att du kommer gå vidare i livet.
Och du kommer att bli den bästa mamman i världen.
Men inte till mina barn. Jag står inte ut med att veta att jag kunde haft dig om jag inte hade fucked it all up. Bokstavligen.
Jag älskar dig. Glöm inte.
Oscar”

Du gråter och gråter. Du glömmer inte. Men du raderar hans nummer och hans röst från din mobil, du ser till att aldrig titta i lådan där du gömt brevet, du kramar dina föräldrar och din vän tills de kippar efter andan. Och dagarna går. Såsmåningom börjar du vända dig efter nya killar. Det vanliga livet återvänder. Det är inte riktigt som det brukade, men det gör inget. All is well.”