Jag är en tunnelbanegalning
På vissa sätt är jag glad att min blogg är såpass liten som den är.
En av anledningarna till det är att det skulle bli så väldigt pinsamt om folk började säga ”Jag såg dig på tunnelbanan häromdagen!” När jag åker tunnelbana är jag nämligen en sån där människa som jag skulle kunna skriva om.
Jag lyssnar oftast på musik. I hörlurar, förstås, för att göra det helt klart. Så långt är allt frid och fröjd. Men när jag lyssnar på musik kan jag inte sitta still på mitt (två-)säte och stirra rakt ut i luften. Med viss musik går det kanske, men för det mesta måste jag röra på mig.
Jag vickar på fötterna i takt med musiken, jag trummar med fingrarna emot mitt knä eller min väska, och ibland så mimar jag med i låten.
Nu är det sagt. Nu får ni skratta.
Det här är ett problem. Jag kan verkligen inte sitta still. Jag försöker, men det går inte. Hur gör ni som bara sitter och tittar ut i luften? Blir ni inte berörda av musiken? Känner ni ingenting? Vill ni inte uttrycka er kärlek till låtarna på något sätt?
Okej. Nu låter det som att jag är helt galen. Det låter som att jag har någon sorts sjukdom. Det har jag inte. Jag sitter inte och gospel-klappar takten och utstöter Michael Jackson-rop i vagnarna. Det är ganska återhållna rörelser jag sysslar med, men de finns helt klart där.
Så ni kanske förstår? Ifall någon en dag skulle komma fram till mig på tunnelbanan och säga ”Har inte du en blogg?” så skulle jag blåneka. Nej, Punkelikat, aldrig hört talas om. Jag sitter bara här i min ensamhet och sittdansar till Radio Dept.
hahah, underbart greta. Jag håller på ganska liknande, så du är inte helt borta. Det värsta är om man tänker på något och inte kan hålla sig från att le stort eller skratta till, fejka det till en fnysining och host. Bita ihop läpparna. Utan att tänka sig för förvrider jag ansiktet när det luktar konstigt/äckligt. Händer också på tunnelbanan.
Men Greta?! Vad skulle man göra utan alla tunnelbanegalningar? Det skulle ju inte finnas någon vits att åka tunnelbana utan dom. Inget att kolla på, inget att tjuvlyssna på.
hahaha åh, min vän i skåne är likadan, hon mimar försiktigt med i låtarna och trummar med fingrarna. det är så himla gulligt! själv har jag fått höra att jag ser ut som en staty för att jag sitter helt stilla och tittar ut genom fönstret hela tiden.
kan du inte glöra en videoblogg snart igen?
Jag blir på så bra humör när jag läser din blogg. Alltid. Har läst din blogg sen den började och du har utvecklats otroligt mycket! Kul att du använder din skrivförmåga så väl! Du kommer gå långt tjejen!
När jag åker tunnelbana brukar jag (alltid) göra dessa saker:
• Räkna dom små ventilationshålen under fönstret, glömmer ALLTID ALLTID bort hur många dom är. 72? 73?
• Bläddra igenom min almanacka och se efter ifall det är något jag missat att skriva in eller något jag glömt bort kommer ske. Det händer aldrig, men jag gör det i alla fall.
• Bara stirra ut genom fönstret, stirra på regnet och på människorna, tänka lite, och i sista sekunden inse att ”Shit! Jag ska av här!” och snabbt som attan roffa åt mig tygpåse och vantar.
Nästa sak har jag inte direkt börjat med om sanningen ska fram men jag tänker att jag ska göra det: skriva om situationen på tunnelbanan. (Som i detta inlägg: http://camarine.wordpress.com/2009/11/22/vart-jag-an-tog-vagen-i-helgen-sa-var-jag-pa-vag/)
Hur är stämningen? Vad pratar folk om? Vad lyssnar dom på, hur verkar dom? Väldigt trevligt. Ska på allvar börja med det.
Nej, nu blev det en lång kommentar hörrudu, jättefint skrivet i alla fall. :) Puss å hejdå, ses i morgon! <3
Haha, jag kan inte heller sitta still eller låta bli att mima med i texten när jag lyssnar på musik på tunnelbanan. Det är lite smått pinsamt, men jag kan helt enkelt inte låta bli att göra det! Jag kan även komma på mig själv med att fnissa, eller snarare skratta rätt högt, för mig själv ibland när jag kommer att tänka på något roligt. Folk måste helt klart tycka att jag är en underlig typ, men helt ärligt bryr jag mig inte om det. Det är nog snarare tvärtom så att jag tycker att det är lite roligt att bete mig skumt så att folk lägger märke till mig. Detta eftersom att jag hoppas på att folk ska roas av mig så pass att jag stannar kvar i deras medvetanden långt efter att jag avlägsnat mig från tunnelbanevagnen. Det skulle liksom kännas som en liten bekräftelse på att jag är märkvärdig, alltså värd att lägga märke till!
You’re not alone, jag mimar också ibland! :)
Jag kan klara av att sitta blickstilla, men om jag inte trampar på någon eller grimaserar i någons öra brukar jag mima lätt, trampa eller klappa i takt. Ibland gör det nästan lite ont att inte få röra sig. Det liksom spritter i hela kroppen och det känns ungefär som att hålla andan att inte få sjunga med.
När jag går hem ensam i mörkret utan någon i närheten (ännu bättre om det regnar! Trafik är också bra) brukar jag sjunga eller pinsamt gå i takt. Lite småjobbigt.
det är väldigt olika för mig, om jag är väldigt glad är det svårt att sitta still och inte mima, trumma med fingrarna eller i alla fall röra på huvudet till musiken. men jag är en sådan person som kan sova till vad som helst, igår lyssnade jag på Familjen ganska högt, och somnade, så jag sitter oftast ganska still och tittar ut genom fönstret. fast jag åker sällan buss nuförtiden, jag cyklar till skolan, och då trummar jag ofta med tummarna på styret. och när jag åker tåg, åker jag flera timmar, och då är det nog inte så konstigt att jag sitter stilla största delen av resan.
Haha, jag trummar alltid med fingrarna på min iPod :)
Jag var på väg att utbrista i ett ”hejjagläserdinbloggochduärbra” idag vig hötorget men svalde den impulsen, jag har sett dig väldigt många gånger och kvävt den impulsen faktikiskt men men..
Nu förtiden lyssnar jag mest på p3 när jag tar mig någonstans och brukar då skratta högt/göra äcklade miner beroende på vad samtalsämnet är. Framförallt när morgonpasset är och jag brukar få möta mycket förvånade blickar från alla resenärer på de proppfulla morgonbussarna… men ja, som folk redan sagt.. vad vore kollektivtrafiken utan alla galningar?
Åh, jag tror jag dör! Det är första gången någon säger något sånt. Bra att du såg mig när jag var på väg hem från en shoppingtur med min pappa och syster också… Hahaha. Men vad fint!
Och jag älskar P3 för evigt. Det är den bästa radiokanalen i hela världen.
Haha, tycker folk det är konstigt? Ojdå. Jag mimar Alltid med, så fort jag har lärt mej texten.
Jag brukar blinka i takt med musiken ibland. Det kan bli roligt om det går snabbt!