Skriv: Juldags-segt prat om vad ni vill
2009 december 25
Men gud! Här har jag gått och funderat på vad jag ska blogga om hela dagen. Först nu kom jag på att det ju är fredag! Och jag som inte har tänkt ut något skrivtema.
Kan ni inte berätta något fint, bara? Hur er julafton var, eller om ni fick något trevligt i julklapp, eller berätta om något helt annat. Om ni är Team Edward eller Team Jacob, kanske, jag vet inte vad ni vill skriva om. (Förstår ni hur twitterskadad jag är som var påväg att lägga till ett #twilight? Herregud, jag behöver ju hjälp.)
Jag förstår er om ni bara vill äta choklad och läsa era julklappsböcker, men det vore fint om ni ville skriva något litet. Jag sitter här och är tyst och lyssnar, bara. Det blir väl bra?
9 Responses
leave one →
Jag har hittat en jättebra blogg med mängder av hårtips!!!! Är så glad. Och mamma fick en hemp-handkräm i julklapp som jag kan ”låna”.
jag fick ett tändstickstort paket av morfar sent på kvällen, där det stod med hans darriga parkinsonshandstil; till anna från mormor. inuti låg ett litet, litet, litet munspel. min mormor dog för tre år sedan.
Ååh jag fick en röd ipod nano (16GB), 3 skivor, body shop paket, pennor, beatlesbok, tekopp, teburk, presentkort.
VAD FICK DU FLIKKA LILLA?!
Jag fick en synonymordbok. Det hade jag önskat mig. Sedan fick jag världens mest fantastiskt fina kortlek, från Rom! Helt magiskt underbar med italienska filmstjärnor. Kan det bli bättre? Nästan inte, tror jag.
Min systers bror är bara för bra och jobbar på Monki. Han har en vän som har skjutsat Franz Ferdinand till eller från Arvika, och som sa att de var ofantligt trevliga. Jag fick två presentkort på Monki. Weekday och Pocket Shop också, så nu blir det shopping så in i helsefyr!
Ibland hatar jag mina vänner litet. (Förlåt, hata är ett starkt ord, jag är bara oattraherad av dem.) När de går och får systemkameror bara sådär. Jag kan inte påstå att jag är särskilt lycklig för deras skull, för det är ju lögn.
Adjektiv är en suverän uppfinning, men varför är de så lätta att missbruka? Jag undrar och undrar. Tänker att allt människohuvudet egentligen klarar är att jämföra. Det är bra, men ångestframkallande. Vi kan inte uppskatta något efter ingenting. Allt är negativa tal. Utan skillnad är inget.
Jag fick några underbara böcker och ljuvliga skivor också, och litet te. Känns bra. Mest älskar jag min lillkusins hyacint i silkespapper. Den är jättefin.
kan du inte göra ett inlägg om vad du fick i julklapp? <3
Det ska jag! Men jag har bara hunnit få hälften, så det inlägget kommer på tisdag eller så. Puss <3
På min julafton åkte jag fram och tillbaka i landet. Till varje ställe jag åkte, fanns i närheten någon jag en gång tyckt väldigt mycket om. Någon jag knappt pratar med längre, men en gång inte kunde vänta tills nästa gången jag fick prata med den. Någon som åkt till sin hemstad för att fira jul med sin familj. Jag tänker alltid att jag ska se någon genom fönstret från bilen när vi passerar genom staden. Jag tänker att jag kanske ska skicka iväg ett sms, jag-är-i-din-stad-tänkte-kort-på-dig-hur-är-det-nu-god-jul.
Först åkte jag till mammas släkt i Västerås. Där bjöds det på risgrynsgrötslunch (hitta ett snyggare ord). Morfar var där. Han sitter i rullstol nu, sjukdomen äter upp hans hjärna, men han log, sakta, ögonen log. Åkte vidare till Uppsala, hann precis till Kalle Anka. Småtjejerna stod med korgar i dörröppningen och bjöd på pepparkakor. Vi gick först till fel hus. Det finns två hus i det där området som är nästan exakt likadana, min kusin och hans familj har valt det ena. Djävulskt svårt är det. Det blev kalle anka, mat och mat och mat och julklappar. Det va rinte sådär oändligt med mat, men det kanske bara är jag. Jag uppskattar inte alla inhemska svenska kötträtter, inte heller de engelska eller estländska som också fanns.
När jag återvänt hem är jag lite hungrig och lite fundersam. Tänker på dom där i städerna så många mil bort, på mina släktningar lika långt bort, på mat (polarbröd, ni räddar mitt liv, om och om igen!), på alla fina saker jag fått, på alla fina saker jag inte fått. Jag äter den där mackan, dricker ett glas mjölk och går direkt till sängen där somnar snabbt trots alla tankar, och jag sover som en stock. Tungt och drömlöst, som vanligt.
jag önskade mig färgpennor och menade egentligen ett sådant där pack med hundra stycken från brio (typ) men fick ett pack med tjugofyra akvarellpennor och tolv blyertspennor i olika tjocklek, sånt där fantastiskt bra, och en dröse bra papper och lite vattenfärg. min mamma gav mig en snuttefilt med ett mumintroll, hon som inte ens vet hur mycket jag tycker om mumin. en annan femtonåring hade kanske blivit förnärmad av en snuttefilt, men jag älskar den.
jag har lyssnat på något som mest liknar en blandning av fjortisdunk, slagsmålsklubben och broder daniel på svenska hela julen och kan inte bestämma mig för om jag tycker om det eller inte. det är bra, bitpop med vi-är-annorlunda-och-bättre-än-de-andra-även-om-vi-slåss-hårt-för-det-texter, men jag har aldrig fått vara fjortis och det skär så djupt att jag inte kan lyssna utan att gråta. aldrig någonsin festat, aldrig någonsin varit full, aldrig någonsin dansar tills fötterna värker. jag har liksom aldrig haft sådana kompisar. aldrig haft några egentligt bra kompisar alls. nu när man skriver det så tydligt känns det bara dumt. ingen VILL väl vara fjortis? men man kan inte låta bli att bli avundsjuk när de står i en klunga i likadana gina tricot-leggings och pratar om killar som är SÅ snygga och man själv sitter i ett hörn och försöker bli så osynlig som möjligt.
nu får man den där jag-har-sagt-för-mycket-känslan. fast jag inte ens känner dig eller någon av dina läsare och även om folk faktiskt läser det här kommer de att glömma det efter fem minuter. jag tror jag ska lyssna på riktig broder daniel nu och gråta lite till över att livet är så hemskt.
Fina Anna. Jag vet exakt precis hur det känns. Häromdagen läste jag i en av mina dagböcker från i sjuan (okej, jag förstår att du är äldre än så, men ändå) och det enda jag skrev om var hur mycket jag ville vara som de andra ungdomarna. De som gjorde alla coola grejer. Men nu är jag glad att jag inte gav upp mig själv för att få vara med dem. Och man får prata om killar som är SÅ snygga även om man inte är fjortis. Man får festa och dricka och dansa även om man inte är fjortis. Jag lovar. Och jag lovar att du kommer få göra allt det där också. Det kommer. Såsmåningom. Universum vill bara att du ska vänta lite. Det testar dig. Och du kommer att klara det testet. Ta hand om dig fina du. Puss.