Fiolspelaren vid Hötorget

Idag, när jag stod och väntade på tunnelbanan vid Hötorget, var jag med om något så vackert.
En bit ifrån mig stod en man och spelade fiol. I vanliga fall brukar jag tycka att gatumusikanter är en aning störande, just för att de ofta spelar så dåligt, men den här mannen var verkligen duktig. Han hade någon form av stereo, som komp, och han spelade den ena sorgsna låten efter den andra.
Och jag bara stod där och stirrade och lyssnade. Jag ville inte att min tunnelbana skulle komma, jag ville bara stå där i resten av mitt liv och lyssna på hans toner. Efter ett tag kände jag att jag ville ge honom något. En lapp där det stod ”Kan jag få ha dig med mig vart jag än går?”. Så mycket pengar att han aldrig mer behövde spela i tunnelbanan. En puss. Men jag hade varken penna, pengar eller pussmod, så han fick de fem och femtio som jag hade i fickan och ett leende. Sen kom min tunnelbana och jag åkte vidare. Såg en vacker judisk pojke. Det var det.
(Förresten händer det spännande saker med bloggen just nu. Jag återkommer!)