Det är kaos! Det är en krissituation! Det är allt jag längtat efter!
Vilken dag!
Jag vet inte hur ni har det ute i landet, men här i Stockholm är det KAOS. Tunnelbanan kan inte gå utomhus, vilket innebär att den i princip bara går inne i stan. Där jag bor går den alltså inte. Imorse gick jag den långa vägen till skolan, i 23 minusgrader. Jag trodde att jag skulle dö. Men det gjorde jag inte! Det enda som hände var att mitt snor frös till is i näsan. Aj.
Och vet ni vad? Jag skulle kunna svära över SL, önska dem alla en plågsam död, men det gör jag inte. Ärligt talat så älskar jag det. Kommer ni ihåg det jag skrev om att jag önskar mig en katastrof? Det är ju det här jag längtat efter! Lite, lite dramatik. Det är ju roligt att behöva planera sina åkturer noggrant, och att veta att ens planer kan rasa närsomhelst. Att vakna på morgonen och inte ha en aning om hur man ska ta sig till skolan. Att se en vuxen, serious-looking man stå och hoppa upp och ner för att hålla värmen.
Jag gillar det. Jag kanske inte kommer gilla det imorgon bitti när jag tvingas ge upp min sovmorgon för att det tar så lång tid att ta sig någonstans, men jag gillar det nu. Faktiskt.
det tog tre timmar för mig att komma till skolan.
det var.. kallt.
Ja! Kaos!
Jag håller med dig. Det är underbart när man kan låtsas att man är med om något spännande. Muminpappan, han väntar också alltid på en katarstrof, en storm. Då blir han lycklig. Jag förstår honom. I Stockholm blir ändå aldrig en storm på allvar.
Dock kan jag inte påstå att kylan är något vidare… Den är mest jobbig. Kan de inte förbjuda oss att gå ut?
haha älskar att folk står i 100m långa bussköer och försöker lifta med förbipasserande bilar! <3
Igår kom inte min och Linnea buss, vi övade rysk folkdans och försökte gå runt i en cirkel tills det blev märken i snön/asfalten (som doktor kosmos som gå fram och tillbaka). Det gick inget bra. Det slutade med attr vi skrapade bort snön med kanterna på skorna, och låtsades att vi hade gått runt runt runt så mycket att snön försvunnit.
25 minuter sen/50 minuter väntan så kom den, det gick itne böja fötterna, endast vid fotleden, och knäna var stela. Vi gick som klumpfotade-sneknullade-pingviner som samtidigt kämpade för att inte halka. Sen kom värmegolvet i min hall.
Det jag gillar allra mest med dessa trafikproblem är den småtrevliga och medlidande gemensamheten, som ibland uppstår mellan vi väntande, frusna och halvstressade resenärer.
Försenade människor, suckande människor och stelfrusna människor, som tittar på varandra och mumlar lite om ”Gröna linjen, alltså” och sedan skakar på huvudet är väldigt mysigt. Människor som inte känner varandra plötsligt hoppar runt tillsammans för att hålla värmen. En tant lånar ut sin halsduk till en liten stelfrusen pojke, ordnkngsvakter som organiserar 200 stressade personer och skriker ”barn och gamla längst fram!” som i Titanic.
Vi barn och tanter står längst fram och flinar. Sånt är fint… Trots kylan!