Army of Dreamers

Här är en novell jag precis har skrivit klart. Den är ganska olik det jag brukar skriva, för den utspelar sig mest i huvudpersonens huvud. Man skulle kunna säga att det är pseudofantasy. Jag har inte läst igenom den så noga, så ni får hemskt gärna komma med synpunkter om ni tycker något är konstigt eller oklart. Eller om ni tycker något är bra, förstås.

Drömmar, drömmar, drömmar. Jag kommer på mig själv med att längta efter natten, efter drömmarna, efter allt det som är det dagarna inte är.
För i drömmarna är jag. Jag, som är lugn och tyst och snäll och ärligt talat ganska menlös, lever i mina drömmar. Det låter konstigt och kanske lite sorgligt – har hon inget bättre för sig? – men det är så det är.
Jag har alltid haft så levande drömmar. När andra människor vaknar kommer de vagt ihåg att de drömt något underligt, men jag minns allt. Det är som om hela livet är omvänt för mig: vaken när jag sover, sover när jag är vaken. Dagarna flyter ihop, blir bleka skuggor i minnet, men drömmarna. På något underligt sätt är de verkligheten för mig.
Jag tror att de flesta som är som jag upplever samma sak. De man alltid glömmer när man räknar upp sina klasskamrater, de som knappt syns på tunnelbanan, de som alltid står sist i kön för att folk helt omedvetet tränger sig före dem – vi är av samma sort. Och vi lever om natten.

Allt känns som något annat. Det är det första jag tänker när jag vaknar (med mina mått mätt), i en skog, i min skog. Alla nätter är inte likadana, men de börjar alltid i skogen.
Men något är annorlunda. Träden utstrålar inte samma trygghet, i luften finns en doft av panik. Allt känns som något annat. Det är en tanke som fyller mig med skräck, jagvillintejagvillintejagvillinte, och sen blir allt lugnt igen, som genom ett trollslag. Det är både en fördel och en nackdel med drömlandskap; exakt precis vad som helst kan hända.
Allt är lugnt, men det betyder inte att det är som vanligt. Något avgörande har liksom rubbats, gått sönder, och jag både vill och inte vill veta vad det är.
Nyfikenheten vinner över rädslan och jag börjar gå längs med träden. Det finns inga stigar, men de mossiga stenarna och jorden under mina fötter gör som jag vill. De känner igen mig, och jag känner igen dem.

Såsmåningom kommer jag till en glänta, solig och grönskimrande och full av folk. Det förvånar mig, det är sällan man möter folk i grupp här. Jag går framåt, ut i gläntan, försöker se någon jag känner. Men alla ansikten är främmande, ser förvirrade ut i det starka solskenet.
Jag tar tag i en kvinnas arm, frågar vad som händer. Hon skakar på huvudet. Det verkar som om hon inte ens förstår vad jag säger, och det väcker rädslan inom mig igen. I drömmarna finns inget språk, eftersom språk bara behövs när vi vill säga samma saker gång på gång och det vill vi inte, vi skapar våra egna temporära språk, men vi har alltid förstått varandra. Fram tills nu.
En lång, smal man har ställt sig på en hög stubbe, han gör sig beredd på att prata. Folkmassan tystnar och alla vänder sina huvuden åt hans håll.
Han säger att vi är välkomna. Att han förstår vår förvirring, men att han hoppas kunna stilla den. Att han hoppas att vi förstår honom – han gör en paus, alla nickar, han fortsätter. Han säger att vi alla är av samma sort, han kallar oss drömmare, att vi kommer från olika drömmar men vill samma sak: leva.

Allt är tyst. Vi andas i samma takt. Nu ser jag att vi liknar varandra; alla är bleka, liksom suddiga i kanterna.
Den långa mannen fortsätter. Han säger att han har samlat oss för att han har något att erbjuda oss. Ett sätt att stanna här för evigt, att aldrig behöva gå tillbaka till det de kallar verkligheten, ett sätt att bli kvar i drömmen.
Lång, lång tystnad. Det är kallt, trots solen.
Mannen säger att vi har ett val. Om vi säger ja kommer förändringen att ske omedelbart och oåterkallerligt. Om vi säger nej kommer vi aldrig mer att få se denna värld.
Folkmassan exploderar. Vi som normalt uppför oss så väl blir som galna, skriker och svär och försöker att förstå. Det ringer i mitt huvud. Hur kan denna man plötsligt komma och bestämma över oss? Och hur ska vi kunna välja mellan det vi vet är verkligt och det vi upplever som verkligt? Trots att vi så ofta drömt om just detta, drabbas vi nu av tvivel.

Mannen har klivit ner från stubben, och går nu runt bland oss. Han svarar på förtvivlade frågor, lugnar och övertygar folk. Såsmåningom ändras stämningen i gruppen. Folk sätter sig ner på gräset, förstår inte varandras språk, men inser att de är av samma sort. Jag ler mot några bleka pojkar som uppenbarligen funnit varandra.
Den långa mannen stannar framför mig. Hej, säger han enkelt. Jag nickar till svar, fortfarande inte övertygad.
Han frågar om han får prata med mig. Jag nickar igen, och följer honom en bit bort från massan. Han vänder sig mot mig, mycket närmare än han borde vara, och jag vacklar till inför styrkan i hans blick.

Som så ofta i drömmar händer saker utan förklaring. På nära håll ser jag honom som han verkligen är.
Han säger att jag ska lita på honom, att allt kommer att bli bra. Jag glömmer alla frågor om hur det egentligen går till, vad han får ut av det hela, varför vi inte bara kan få ha det som vi har det. När han tar mina händer i sina glömmer jag inte bara mina frågor utan det allra mesta.
Jag skrattar till, förundrad över hur jag någonsin kunde tvivla, och han ler. Han säger att jag är annorlunda. Att jag förstår vad han vill uträtta. Att han behöver min hjälp för att kunna få igenom det här. Han undrar om jag vill ge honom den hjälpen, och jag säger ja. Ja, ja, ja, det vill jag. Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa honom.

Jag vaknar. Om man nu kan säga att det är det jag gör – plötsligt är jag inte längre i gläntan med den fantastiske mannen, utan i mitt rum, trångt och grått och intetsägande. Om jag blundar ser jag hans ögon framför mig.
Men med vakenheten kommer såsmåningom också tvivlet. Jag vet ju att drömmarna, hur levande de än känns, bara är något min hjärna skapar. Det är omöjligt att förflytta människor av kött och blod till en värld som inte existerar på riktigt, det går bara inte, hur mycket jag än skulle vilja. Mannen kan inte bestämma över min hjärna, kan inte få mig att sluta drömma, men kan inte heller få mig att slippa vakenheten. Det är en insikt som smular mitt hjärta till stoft.
Hela dagen funderar jag på hur jag ska kunna berätta för mannen om mitt beslut. Trots att jag försöker intala mig själv att han inte finns på riktigt känns det svårt, som att svika en nära väns förtroende. Jag tänker att jag har kontroll över situationen, att jag kan bestämma mig för att vakna så fort jag har gjort mitt i drömvärlden, och att jag kan återgå till mina vanliga drömmar efter det.

Så fort jag somnat och vaknat upp i skogen igen börjar jag springa mot gläntan. När jag kommer dit är den så gott som tom, bara den långa mannen sitter där i solen. Men han är också den enda jag behöver träffa.
Han reser sig upp när han ser mig komma. Han säger mitt namn (hur vet han?), välkomnar mig tillbaka, tar tag i mina händer igen. Jag undviker att se honom i ögonen, medveten om att kraften i dem kommer rasera mitt noga inövade nej-tack-fras. Men sättet han talar om förvandlingen, vår nya värld…
Jag uttalar orden, snabbt, innan jag hinner ändra mig, med blicken fäst på marken. Han tystnar. Jag kan inte låta bli att titta på hans ansikte – det är stelt, fullkomligt tomt, men ögonen brinner. Jag möter hans blick när han säger att du, du är inte välkommen i den nya världen. Du är inte värdig dessa drömmar.

Den långa mannen ljög inte. Han hade hittat ett sätt att flytta oss drömmare till vår riktiga värld. Jag vet, inte bara för att mina nätter numera är ändlösa och tomma på drömmar, utan även för att en pojke i min parallellklass, blek och inbunden, försvann spårlöst dagen efter att jag tackat nej till mannens erbjudande. Ingen vet var han tog vägen, förutom jag. Och nu lever jag varken om dagarna eller om nätterna, jag sover mig igenom hela livet.