Greta ifrågasätter mindfulnesstankar

Jag känner att jag har kommit till en punkt i hela min mindfulness-grej. Jag läser mindfulnessbloggar och tänker ”VAD MENAR DE? ÄR DE HELT GALNA?”

Nyligen läste jag ett blogginlägg på Zen Habits som hette Letting Go Of Attachment. Om ni vill kan ni läsa inlägget, men i stora drag går det ut på att om man kan lära sig att delvis släppa sina känslor för saker och människor så kommer man att leva ett enklare och lyckligare liv.

Saker, ja, i viss mån. Människor? Aldrig. Det kanske är den drömmande tonåringen i mig som talar nu, men jag tänker älska älska älska så mycket att jag nästan spricker i resten av mitt liv. Jag är ”för fäst” vid alla människor i hela världen. Om det någon gång kommer att orsaka mig smärta, so be it. Hellre det än att inte vara ”för fäst” vid någon. Om man inte tillåter sig själv att känna starka känslor för sina medmänniskor, vad har man då blivit?

En annan grej som det pratas mycket om i mindfulnesskretsar är det här Eckhart Tolle-citatet: ”Whatever the present moment contains, accept it as if you had chosen it.”

Det handlar om att man inte ska bli så upprörd över saker och ting, utan liksom go with the flow. Notera att gamle Eckhart (haha, jag är så rolig) inte gör rum för några undantag. Lägg märke till ordet whatever. Vad detta ögonblick än innehåller, acceptera det som om du hade valt det.

Ursäkta mig, men det är ju bara absurt. Tänk om man hamnar i en situation där förändring är nödvändig? Livsviktig? Hur långt ska man ta det, ska vi tillexempel acceptera mobbning, könsskillnaderna i världen eller krig?

Letting go of attachment, accepting whatever the present moment contains… Det var något mer jag hade tänkt vara lite sur på, men nu kan jag inte minnas vad det var.

Jag vet inte riktigt. Just nu är jag bara ganska trött på meditation och medveten närvaro och allt det där.

Inte trött på minimalistgrejen, dock. Älskar att slänga saker lika mycket som alltid.