Bokrecension: Våtmarker av Charlotte Roche

Jag ber om ursäkt för denna till synes ändlösa bloggfrånvaro, men den beror delvis på en bok jag har läst. Den heter Våtmarker och är skriven av Charlotte Roche. Jag ville inte skriva något innan jag hade läst klart den.

Jag läste om Våtmarker för ganska länge sen, och har varit nära att köpa den flera gånger, men först igår slog jag till. Det ångrar jag inte.

Boken handlar om artonåriga Helen som hamnar på sjukhus efter att ha skurit sig under intimrakning. Hon inser där att hon nu har en fantastisk möjlighet att föra ihop sina inte längre gifta föräldrar, och inleder dessutom en okonventionell relation med sjukskötaren Robin. Det mesta av boken består dock av Helens inre monolog, som inte alltid är helt aptitlig.

Det är inte en bok för äckelmagade. Eller så är det det, just för att den ofta är så grov och ocensurerad. Helen gillar kroppsvätskor, analsex och att ljuga. Det är otroligt befriande att läsa, men ovant och lite obehagligt.

Det är en relativt kort bok, och väldigt lättläst – jag började läsa den igår kväll och blev klar vid lunch idag. Trots det är det inte en bok man glömmer i första taget. Just för att den är så provocerande så biter den sig fast i minnet, och det är det som är bokens styrka. Jag tycker att en bok är tusen gånger bättre om man bitvis blir äcklad och olustig av den, än om man inte känner något alls.

Boken ifrågasätter alla dessa utseendefixerade kvinnor och deras eviga kamp mot sin egen kropp – ”sådana kvinnor vågar ju ingen borra sig igenom och knulla” – och gör det på ett sånt sätt att man samtidigt kan skratta åt det. Det är skönt. Det är befriande. Och det är faktiskt väldigt, väldigt bra.

Jag tycker att ni ska läsa den. Om inte annat för att man inser att man inte alltid behöver vara en nyponros för att vara bra.