Bokrecension: To Kill A Mockingbird av Harper Lee

Ibland sammanfaller saker så bra i ens liv. To Kill A Mockingbird av Harper Lee är en sån där bok som jag tänkt läsa ett tag, utan att riktigt veta varför. En dag läste jag någonstans att det var Jake Gyllenhaals favoritbok, och tänkte genast att isåfall måste den ju vara fin, bäst jag skriver upp den på min att läsa-lista. Samma dag kommer min mamma hem med ett Adlibris-paket…

Jag väntade otåligt på att hon skulle bli klar med boken, och sen tog jag med mig den till Italien. Väl där fanns det inte så mycket tid att läsa, men jag tog varenda litet tillfälle i akt.

Den var nämligen alldeles, alldeles underbar.

Boken handlar om Scout, som är sex år i början, och som bor med sin storebror och pappa i den sömniga amerikanska småstaden Maycomb på 30-talet. En sommar kommer en underlig pojke till Maycomb, och han blir hennes och hennes brors bästa vän. Ett par somrar senare får pappan, som är advokat, ett svårt försvarsfall…

De allra bästa böckerna ska kännas som att få kliva ner i en annan värld. Och så är verkligen den här. Egentligen finns ingen riktig början och inget riktigt slut, det är bara en bit ur ett antal människors liv, men det är så välgjort, spännande och liksom hemligt roligt att det ändå blir alldeles fantastiskt. Det är en bok man vill prata om, och en som man tänker på länge efteråt, just för att den tar upp svåra teman på samma gång som den handlar om ett litet barn.

Jag tycker verkligen att ni borde läsa To Kill A Mockingbird (eller, på svenska, Dödssynden). Den är så… riktig. Och man saknar karaktärerna när man inte längre har dem runt sig hela tiden. Läs den. Snart. Vem vet, kanske hittar ni ett bokpaket i er brevlåda idag?