P.S. Om ni vill lyssna på andra avsnittet av Elviraprojektet? D.S.

Nästan det viktigaste ni kan göra idag är att titta på den här videon. Den handlar om Joseph Kony, gerillagruppledare i Uganda, som kidnappar barn och utbildar dem till soldater eller sexslavar, för att upprätta någon form av teokratisk regering i sitt land. Den handlar också om Jacob, som blivit kidnappad av Joseph Kony men lyckats fly, och som nu samarbetar med rörelsen Tri för att sätta stopp för honom. Men mest av allt handlar den om vad man kan göra för att hjälpa.
Jag ber er att se den. Och sen ber jag er att fundera över om ni kan skänka lite pengar, skaffa ett Action Kit, eller helt enkelt skriva på namnlistan.
Snälla. Det är så lite för oss, men det kan betyda, bokstavligt talat, så ofattbart mycket.

Imorgon ska jag skriva om mat. Det kändes plötsligt bara så trivialt i sammanhanget. Ni är bäst, & ni kan göra skillnad. Puss!

Uppdatering: Eftersom diverse eventuella oegentligheter kommit fram kring Invisible Children, som ni säkert läst om, kan jag inte längre be er donera pengar – läs kommentarerna till detta inlägg för mer ingående information. Sant är dock fortfarande att Joseph Kony måste stoppas, & att ju fler som vet om det, desto bättre.

Idag är det den sista dagen man kan skriva på namninsamlingen för att rädda Palatset. Snälla, snälla, snälla, gör det.

Palatset har betytt så otroligt mycket för mig. Det var genom detta fantastiska projekt jag åkte till Italien på ungdomsfilmfestival, och till Strasbourg på en konferens för unga människors rättigheter.
Men mest av allt är det den plats där jag lärde mig uppskatta mitt eget värde, inte bara som människa & ungdom, utan som Greta.
Här lyssnade människor på mig – vuxna människor, människor med makt. Makt som de la i mina händer, sa här, du får också bestämma, du får också vara med. Om du vill, om ni vill, så går det att ordna. Och jag växte som människa.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Gång på gång på gång har jag hört barn och tonåringar säga att ”det viktigaste, det allra bästa, är att äntligen få bli respekterad fast jag inte är vuxen. Att de lyssnar på mig, låter mig prata till punkt, får mig att känna mig lika mycket värd.” Alla som har varit inblandade i detta har växt som människor, det lovar jag. Vuxna lika mycket som barn, om än kanske på olika sätt.

Palatset är mycket annat också. Det är ett hus där vemsomhelst mellan sex och hundrafyra får komma in och skapa. Dikter, koreografier, tv-program, drömmar – vad man än vill. Och på köpet skapar man minnen, känslor och självförtroende. Den som stått på den öppna scenen kvart över fyra, med darriga ben men klar röst, och sjungit Elvis fast hen aldrig sjungit förut i hela sitt liv, den vågar nästan precis vad som helst sen. Den som mött andra människor som magiskt nog också är tokiga i anime, eller att göra egna plattformsspel, eller att skriva haikus, den går ut genom Palatsets portar klockan fem med en känsla av samhörighet, och med tre alldeles splitternya vänner. Den som provat på fjorton olika saker men egentligen bara upptäckt en: jag kan göra precis vad jag vill, den minns det länge.

Det här huset får inte försvinna.

Så snälla, snälla, snälla. Skriv på. Skänk lite pengar. Prata med människor ni känner. Maila politiker och rika människor. Rädda Palatset.

2. Att filosofi verkligen är ett märkligt ämne. Det liknar inget annat jag läst förut, och det gör mig så tokig för det finns ju inga riktiga svar – jag kan inte bocka av poäng som när det gäller verbkonjugationer  i latinet – men det är samtidigt det som är så bra. Idag stod jag, Klara & Rebecka kvar vid katedern och pratade med vår filosofilärare långt efter att lektionen hade slutat, och jag ville verkligen inte gå, för det fascinerar mig så. Vill lära mig mer, vill läsa om fler filosofer, vill inte behöva stänga boken när lektionstimmen är slut. På samma gång tycker jag att det är så frustrerande, för nu ser jag frihet & ansvar och Kants kategorier i allting. Det är väldigt intressant och väldigt konstigt.

3. Huruvida jag ska hitta på något ikväll eller inte. Jag skulle verkligen vilja, för jag har haft en ganska händelselös vecka (förutom när jag träffade Frida & Hedda i tisdags, det var bäst). Samtidigt håller jag, trots mitt andra livsmantra, på att bli sjuk; jag har haft huvudvärk och mått lite illa de senaste dagarna, vaknat med halsont, och jag har en helt vidrig smak i munnen. Den här smaken har plågat mig hela veckan, och den försvinner inte hur mycket jag än borstar tänderna eller dricker te. En liten, luktande gubbe sitter i mitt svalg och osar. Det är inte angenämt. Alltså: vi får se hur kvällen utvecklar sig.

Puss, finisar. Hoppas ni har det bra i det snöblandade regnet.

+sak jag funderar på: att det finns så mycket filmer jag vill se. Jag tror jag nämnde för ett tag sen att jag har börjat intressera mig mer för film, och när jag läste DNs filmrecensenters lista på tvåtusenelvas bästa filmer var det så många jag inte hade sett! Som jag verkligen ville se. Så är det nog alltid, men det är synd. Imorgon ska jag iallafall se Apflickorna på bio, och snart förhoppningsvis Sherlock Holmes-filmen. Älskade den första. Har ni sett några fina på sista tiden?