Idag är det den sista dagen man kan skriva på namninsamlingen för att rädda Palatset. Snälla, snälla, snälla, gör det.

Palatset har betytt så otroligt mycket för mig. Det var genom detta fantastiska projekt jag åkte till Italien på ungdomsfilmfestival, och till Strasbourg på en konferens för unga människors rättigheter.
Men mest av allt är det den plats där jag lärde mig uppskatta mitt eget värde, inte bara som människa & ungdom, utan som Greta.
Här lyssnade människor på mig – vuxna människor, människor med makt. Makt som de la i mina händer, sa här, du får också bestämma, du får också vara med. Om du vill, om ni vill, så går det att ordna. Och jag växte som människa.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Gång på gång på gång har jag hört barn och tonåringar säga att ”det viktigaste, det allra bästa, är att äntligen få bli respekterad fast jag inte är vuxen. Att de lyssnar på mig, låter mig prata till punkt, får mig att känna mig lika mycket värd.” Alla som har varit inblandade i detta har växt som människor, det lovar jag. Vuxna lika mycket som barn, om än kanske på olika sätt.

Palatset är mycket annat också. Det är ett hus där vemsomhelst mellan sex och hundrafyra får komma in och skapa. Dikter, koreografier, tv-program, drömmar – vad man än vill. Och på köpet skapar man minnen, känslor och självförtroende. Den som stått på den öppna scenen kvart över fyra, med darriga ben men klar röst, och sjungit Elvis fast hen aldrig sjungit förut i hela sitt liv, den vågar nästan precis vad som helst sen. Den som mött andra människor som magiskt nog också är tokiga i anime, eller att göra egna plattformsspel, eller att skriva haikus, den går ut genom Palatsets portar klockan fem med en känsla av samhörighet, och med tre alldeles splitternya vänner. Den som provat på fjorton olika saker men egentligen bara upptäckt en: jag kan göra precis vad jag vill, den minns det länge.

Det här huset får inte försvinna.

Så snälla, snälla, snälla. Skriv på. Skänk lite pengar. Prata med människor ni känner. Maila politiker och rika människor. Rädda Palatset.

2. Att filosofi verkligen är ett märkligt ämne. Det liknar inget annat jag läst förut, och det gör mig så tokig för det finns ju inga riktiga svar – jag kan inte bocka av poäng som när det gäller verbkonjugationer  i latinet – men det är samtidigt det som är så bra. Idag stod jag, Klara & Rebecka kvar vid katedern och pratade med vår filosofilärare långt efter att lektionen hade slutat, och jag ville verkligen inte gå, för det fascinerar mig så. Vill lära mig mer, vill läsa om fler filosofer, vill inte behöva stänga boken när lektionstimmen är slut. På samma gång tycker jag att det är så frustrerande, för nu ser jag frihet & ansvar och Kants kategorier i allting. Det är väldigt intressant och väldigt konstigt.

3. Huruvida jag ska hitta på något ikväll eller inte. Jag skulle verkligen vilja, för jag har haft en ganska händelselös vecka (förutom när jag träffade Frida & Hedda i tisdags, det var bäst). Samtidigt håller jag, trots mitt andra livsmantra, på att bli sjuk; jag har haft huvudvärk och mått lite illa de senaste dagarna, vaknat med halsont, och jag har en helt vidrig smak i munnen. Den här smaken har plågat mig hela veckan, och den försvinner inte hur mycket jag än borstar tänderna eller dricker te. En liten, luktande gubbe sitter i mitt svalg och osar. Det är inte angenämt. Alltså: vi får se hur kvällen utvecklar sig.

Puss, finisar. Hoppas ni har det bra i det snöblandade regnet.

+sak jag funderar på: att det finns så mycket filmer jag vill se. Jag tror jag nämnde för ett tag sen att jag har börjat intressera mig mer för film, och när jag läste DNs filmrecensenters lista på tvåtusenelvas bästa filmer var det så många jag inte hade sett! Som jag verkligen ville se. Så är det nog alltid, men det är synd. Imorgon ska jag iallafall se Apflickorna på bio, och snart förhoppningsvis Sherlock Holmes-filmen. Älskade den första. Har ni sett några fina på sista tiden?

Ninka-Bernadette Mauritson beskriver ett före- och ett efter-kylskåp, dvs vad man enligt henne ska och inte ska äta. och även om jag håller med om mycket så reagerade jag på några saker.
I före-kylskåpet finns ”icke-ekologiskt kött – från hemska ladugårdar med medicinerade djur som lever helt i strid med sin egen natur”. I efter-kylskåpet: lax, räkor, wienerkorv och cocktailkorv, kyckling, ”kött utan läkemedelsrester och dålig stämning i ladugården”, ”ägg med inbyggt gott samvete från glada hönor” och ”bacon från ‘glada’ grisar utan läkemedelsrester”.

Ja. Jag håller till viss del med om att ekologiskt kött är bättre än icke-ekologiskt – förutsatt att ‘ekologiskt’ betyder något mer än att djuren fått ekologiskt foder, vilket det inte alltid gör – men faktum är att det fortfarande är kött. Det går inte att komma ifrån att allt kött har varit levande djur, och att de inte frivilligt lämnade över sitt liv och sin kropp till oss. Icke-ekologiska djur (åh, det känns så dumt att prata om djur som produkter, men okej) är inte de enda som lever ”helt i strid med sin egen natur” – rimligen gör alla djur som föds upp för sitt kött och sina sekret det, eftersom det inte ligger i deras natur att bli mjölkade och mördade av människor. Att de under sin livstid får se sol och äta gräs är visserligen bättre än att de inte får det, men i slutändan tas deras liv ifrån dem, i många fall innan det ens hade hunnit börja. Det finns inga glada grisar på ekologiska gårdar.

Samma sak gäller äggen ”med inbyggt gott samvete från glada hönor”. Hur kan man på allvar påstå att hönorna är glada för att de är ekologiska, och ha gott samvete över detta? Tro mig: hönor vars obetalda arbete är att lägga enorma mängder ägg, instängda i mörka, luktande lador där de ”får välja sin egen sittpinne” och ”har tillgång till utomhusvistelse” (ofta innebär detta en liten lucka i väggen, som hönorna inte hittar/får upp), är inte glada. Hönor som när deras produktivitetsnivå sjunker helt enkelt skickas till slakt, och sen blir tysk barnmat eller minkfoder, är inte glada. Hönor vars manliga avkomma levande och hela mals ner därför att de inte kan tjäna som värphöns, är inte glada. Samma fakta gäller för all konventionell äggproduktion, ekologisk eller ej, och jag förstår inte var gott samvete kommer in i bilden.

Jag skulle kunna fortsätta skriva för evigt om det här, men jag hejdar mig för den här gången. Vet att jag valde ett tungt söndagsämne, men det är så viktigt, och jag kan inte vara tyst när jag ser såna rena osanningar presenterade som fakta.
Jag hör ljuden från julmarknaden nere på gatan, och jag tror att det är dags att klä på sig och gå ner, trots världens gråaste väder. Puss, mina fina.

Eftersom jag fortfarande inte har någon fungerande kamera, och eftersom november-utan-snö-ljus inte är det bästa att använda min systers lilla ljusblå manick i, mutade bad jag mina vänner att ställa upp på bild med min senaste kökskreation. Tur att de är lättmutade snälla.

Choklad-kokos-ingefärsbitar
12 färska dadlar
2 dl kokosflingor
3 msk kakao
1 tsk kokosolja (valfritt – ersätt icke med annan olja!)
1/2-1 tsk torkad, malen ingefära
1/4 tsk havssalt

1. Mixa dadlarna i en matberedare eller mixer, tills de är en massa.
2. Tillsätt övriga ingredienser och mixa tills blandningen är formbar och jättejättegod. Smaka av. Ganska mycket.
3. Rulla till bollar, eller platta ut på en plan yta och skär till rutor eller bar-liknande grejer.
4. Förvara bitarna i kylskåp eller frys (rekommenderar frys, tokigt goda direkt ur).

Istället för färska dadlar kan man använda torkade, men då ska man nog blötlägga dem innan, någon timme i varmt vatten. Samma sak med annan torkad frukt.
Anledningen till att jag har lite kokosolja i bitarna är dels att de smakar ännu mer kokos då, och dels att de blir väldigt jämna och – hu – saftiga. Man kan hoppa över det, men om man ersätter med en icke-fast olja är risken att de blir alldeles för oljiga och kladdiga. Gör inte det!
Mängden ingefära är förstås helt beroende på hur mycket man gillar det – man kan hoppa över det helt och hållet, eller ta en hel tesked om man tycker det är jättejättegott.

Så himla enkla att göra, och så himla goda. Min vän Josefin, som är väldigt, väldigt misstänksam mot det jag bakar, tycker att de är ”godare än Euroshoppers chokladkex”. Jag tror att det är en komplimang.