Författaren heter Jonathan Safran Foer och började ifrågasätta djurätande när han fick barn. Jag förstår verkligen varför, det är något jag tänkt mycket på och verkligen konstaterat: jag vill inte ge mina barn, när den tiden kommer, konventionellt producerat kött eller mejeriprodukter. (Jag vill inte ge mina barn konventionellt producerat någonting, men det är egentligen en annan historia.) Det tar emot att se min minsta syster äta kött, att se resten av min familj äta kött, att se mina vänner äta kött.

Ändå åt jag fram tills för några dagar sen fisk utan att reflektera över det. Varför? Därför att det var lättare så. Därför att det är lättare att distansiera sig från fisk, tänka att de är såpass olika oss att det inte är lika moraliskt fel att äta dem. Därför att jag tycker om smaken av lax, tonfisk och räkor.

Efter att ha läst Eating Animals spelar det inte så stor roll längre. Jag lever gladeligen ett liv utan fisk, och utan kött också för den delen, för jag vet att jag bidrar till något. Det finns saker som är viktigare än att jag ska ha smaken av lax-sushi eller tonfisksallad i min mun några minuter, och jag väljer de sakerna.

Ifall det bara var jag skulle det kanske inte spela så stor roll. Men jag är inte den enda. Fler och fler upptäcker vegetarianism och veganism, fler och fler bryr sig om var maten de äter kommer ifrån, fler och fler väljer gafflar framför knivar. Och det gör mig så glad. Mina föräldrar har båda två lovat mig att läsa boken. Jag vet att den kommer att beröra dem som den berörde mig. Flera av mina vänner har läst den. Jag vet att den berörde dem. Och det är bara i min närmaste vänkrets – tänk er då vilken genomslagskraft en bok som denna kan ha i hela världen.

Det som kanske slagit mig mest av allt, är att så många människor på något plan vet att hur vi behandlar djur idag inte är okej. Att de känner sig skyldiga och dåliga när man berättar att man är vegetarian, därför att de vet att något inte står riktigt rätt till. Och ändå väljer man att låta bli att tänka på det, därför att det är lättare, och därför att man trots allt inte har det svart på vitt: det här är problemet med fabriksuppfödning av djur. I Eating Animals finns allt, svart på vitt. Har man läst den finns liksom ingen återvändo; man måste ta ställning. Det kan verka läskigt och osäkert, men tänk er samma situation i ett annat sammanhang: istället för att bry sig om att ta reda på vilket politiskt partis åsikter som stämmer överens med ens egna, väljer man bara det största partiet, därför att ”om alla gör det kan det ju inte vara så farligt”. Ifall 95% av Sveriges befolkning tänkte så, kan ni ju tänka er hur landet skulle se ut. Det är knappast en idealisk situation. Ändå är det precis så köttätandet ser ut idag i Sverige! 2009 var fem procent av svenskarna vegetarianer eller veganer, vilket innebär att resten regelbundet åt kött. Därför att det är praktiskt. Därför att det är bekvämt. Därför att det är billigt. Men är det verkligen det? Och är det verkligen värt det?
Jag skulle kunna prata om det här för evigt. Men jag tror jag nöjer mig nu, faktiskt. Det enda jag tänker säga är: läs den. Läs den, läs den, läs den. Utbilda er. Ta reda på så mycket ni kan. Om ni sen väljer att fortsätta äta kött, så är det ert val. Men då vet ni iallafall hur maten kommer till. Det var allt för idag.

Notera att detta egentligen inte är mina favoritböcker, för att göra en sån lista är så gott som omöjligt. Det här är åtta böcker som jag har tyckt har varit väldigt intressanta att läsa, och som stannat kvar i mitt huvud en tid efter att jag läst dem. Med det inte sagt att de inte allesammans är otroligt bra böcker. Vissa av dem är nog mina favoritböcker ändå, när jag tänker efter. Okej. Nog om det. Här kommer listan.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg. För det alldeles otroligt speciella och underbara språket. Det var länge sen jag läste den nu, men jag tänker fortfarande på den ganska ofta. Och det brukar säga något.

No One Belongs Here More Than You av Miranda July. Ett tag skrev jag om alla böcker jag läste i en liten randig bok. Såhär skrev jag om den här boken: ”Ibland så roliga och träffsäkra att man skrattar högt, ibland så jäkla sorgliga att det känns som om jorden kommer gå under, och alltid alltid intressanta och tänkvärda. Så är novellerna.” En novellsamling som man läser ut snabbt, men som man minns länge.

To Kill A Mockingbird av Harper Lee. Det här är en så otroligt fin och tänkvärd bok, och jag kommer för alltid att minnas den på det sättet. Den sätter djupa spår i en på ett sätt som inte så många böcker gör, också därför att den är skriven ur en åttaårings perspektiv. Men en fantastiskt klok åttaåring, som man avundas och tänker om att varför är jag inte mer som Scout? Om alla var mer som Scout skulle jorden vara en bättre plats.

Parfymen (Das Parfum) av Patrick Süskind. Det här måste vara en av de böcker jag läst flest gånger (tillsammans med Harry Potter-böckerna, Fredrik Strages Fans och Lilla huset på prärien-serien). Jag kan aldrig riktigt svara på varför den fascinerar mig så, men det gör den. Kanske beror det på att det är en bok som nästan uteslutande handlar om dofter, eftersom det är ett faktum att jag ser mitt doftsinne (tillsammans med smaksinnet såklart) som mitt starkaste. Jag känner någon sorts solidaritet med doftsinnet, som alltid kommer i skymundan bakom den viktigare hörseln eller synen, och därför tycker jag om den här boken. Även om slutet alltid gör mig en aning besviken.

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag skrev ett långt inlägg om den här, så där kan ni läsa mer. Men det är, precis som Den hemliga historien, en sån bok som är en miniatyrvärld. Och såna böcker älskar jag, även om just den här miniatyrvärlden ibland är svår att förstå och greppa.

I Am An Emotional Creature av Eve Ensler. Kanske tycker jag extra mycket om den här boken därför att jag köpte den på den magnifika bokhandeln Shakespeare & Company i Paris. Eller kanske är den bara precis så bra som den är. Den består av ett antal fiktiva texter av varierande längd, vissa är bara några ord och vissa är långa och detaljerade. Men alla handlar om tjejer, i olika delar av världen; en anorektisk bloggare från USA, en kinesisk tjej som jobbar med att tillverka Barbiedockor, en femtonårig sexslav i Bulgarien. Det är så rörande och hjärtknipande och samtidigt så inspirerande att man blir helt salig. Vemodig, men ändå salig.

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon. För att Aspergers syndrom fascinerar mig något så oerhört. För att jag kan känna igen mig i så mycket av det, även om jag starkt tvivlar på att jag skulle få en diagnos. För att det är det man inser, att gränsen mellan vad som är friskt och sjukt enligt samhällets normer i många fall är så gott som obefintlig. Christopher, bokens huvudperson, är förvisso på många sätt ett klart fall av Aspergers. Men på andra sätt är han precis som vilken människa som helst.

Det är, kort sagt, en bok ni verkligen borde läsa.

Det var det, min lista! Hoppas att ni hittade något av intresse. Om ni har böcker som ni tycker att jag, eller mina andra fina läsare, borde kolla upp, får ni mer än gärna dela med er av dem. (Bara ni inte säger Katarina von Bredow. Då får ni inte dela med er.) Puss!

P.S. Det är mycket märkligt att jag noggrant tänkte igenom den här listan innan jag skrev den, och ändå lyckades glömma J.D. Salingers Catcher in the Rye. Det är en av de allra finaste, roligaste, smartaste och mest underbara böcker jag vet. Om ni inte läst den, måste ni göra det. Läs hans andra också medan ni håller på. D.S.

Jag måste säga det. Den här boken har fått mig att helt ändra syn på Gud och religion. Tidigare har jag känt att nja, alltså, jag vet inte, det vore väl trevligt att tro på gud men det är ju så ologiskt… Nu känner jag att vet ni vad, det gör inget att det är ologiskt. Jag vill tro på den gud som Elizabeth Gilbert tror på. För den guden är så jäkla fin.

Egentligen skulle jag vilja att ni alla läste boken, för så bra är den, men det kan jag ju inte kräva av er. Så ni ska få läsa ett kort utdrag istället.

The other problem with all this swinging through the vines of thought is that you are never where you are. You are always digging in the past or poking at the future, but rarely do you rest in this moment. It’s something like the habit of my dear friend Susan, who – whenever she sees a beautiful place – exclaims in near panic, ”It’s so beautiful here! I want to come back here some day!” and it takes all of my persuasive powers to try to convince her that she is already here. If you’re looking for union with the divine, this kind of forward/backward whirling is a problem. There’s a reason they call God a presence – because God is right here, right now. In the present is the only place to find Him, and now is the only time.”

Det jag tycker om är att Liz Gilbert så sakligt behandlar vitt skilda aspekter kring religion, att hon aldrig flummar iväg eller försöker bortförklara sig. Hon är bara en kvinna som så gärna vill tro på något, därför att hon behöver det, och så gör hon det. Det är inte svårare än så.

Det finns enormt många olika nivåer av tro. Egentligen TROR jag inte på GUD (stora ord), utan det är mer det att jag tror på kärlek och självkännedom och ett viss mått av andlighet. Att det på något sätt skulle kunna finnas något mer, men jag är inte säker på vad. Ingen är säker på vad. Det är det som är själva grejen. Men det gör inget, för det räcker faktiskt med att man funderar och utforskar och tänker själv.
Just därför tycker jag det är så sorgligt att den nyligen utkomna filmatiseringens affischer, som sitter uppe över hela stan, består av en bild på Julia Roberts när hon äter glass, och en där hon drömmande tittar in i ögonen på Javier Bardem. Goddammit, boken handlar om en kvinna som hoppar ut genom ett fönster för att hinna vara med på en timslång mässa framförd på sanskrit. Det är så typiskt att Hollywood inte tror sig kunna sälja på det andliga, trots att det är ungefär precis vad vi behöver.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här texten. Kanske att ni ska läsa Eat Pray Love. Kanske att ni ska fundera kring andlighet och religion och Gud. Kanske att ni ska prova att be eller meditera eller ta er till valfri religiös samlingsplats, bara för att veta hur det känns. (Jag vet att jag tyckte det var helt underbart att besöka Stockholms synagoga, till exempel, för att hela stället bara kändes så… magiskt. Så känner jag för kyrkor också. Det doftar så gott och man blir så lugn.)

Det här är en så gigantisk fråga och jag skulle kunna prata i oändlighet, men nu är jag nyfiken. Vad tycker ni? Ser ni er själva som troende? Är det något ni  tänker mycket kring, eller tycker ni det är ganska bo-ring? Skriv skriv skriv!