”Frågan är inte: kan de resonera?” eller ”kan de tala?”, utan ”kan de lida?” Djuren, alltså. Jeremy Bentham sa det för 200 år sen, och samma fråga måste vi ställa oss idag.

Svaret är ja. Även om man inte är en hedonistisk utilitarist kan man gå med på att de åttio miljoner djur som varje år dödas på svenska slakterier – och de miljarder och åter miljarder som dödas världen över – lider hela sina liv, och inte minst när de slaktas.

Och om vi människor, som gärna utmålar oss själva som empatiska och humana, låter dem genomgå det här, då måste vi ha riktigt bra anledningar till det.

Ett vanligt argument är att vi behöver kött för att leva, att vi behöver protein från djur och kalcium och järn och gud vet vad.
Men vet ni vad? Det finns gott om protein i växtbaserad mat. Och faktum är att alla vitaminer och mineraler finns i djur och deras sekret därför att de äter gräs, eller växter, eller alger.
Eller rättare sagt, de borde finnas där för att de äter de sakerna. Men vad äter slaktdjur idag? Jo, foder som berikats med vitaminer och mineraler, eftersom konventionell djuruppfödning inte tillåter djuren att beta. Med fodret får de även stora mängder antibiotika, växthormoner, avfallsprodukter från tidigare slaktade djur, och så vidare. Det är vad vi får i oss.

Alltså: Istället för att vi – som ju är djur – äter maten där allt vi behöver finns, mat vi dessutom skulle må bättre fysiskt av, ger vi konstgjorda näringstillskott till andra djur, som vi sen dödar och äter. Något är konstigt med det systemet.

Men smaken då? Kött är ju gott!
Jag tycker också att kött är gott. Jag tycker om smaken av mjölk i kaffe, jag tycker om smaken av ägg, jag tycker verkligen om smaken av fisk. Men för ett tag sen läste jag en grej som verkligen gjorde intryck på mig. Såhär: ”Finns det verkligen ingenting viktigare än att det smakar på ett speciellt sätt i vår mun en stund?” Jag tvingades ställa mig själv den frågan, och jag kunde inte svara nej. Att jag tycker om smaken av fisk, är för mig omöjligen ett giltigt argument för att äta den. Det är inte samma sak som att tycka om smaken av pasta. Ingen var tvungen att dö för att jag skulle få äta pasta (förutsatt att det inte var ägg i den), men någon – och antagligen några till, med tanke på bifångsten – dog för att jag skulle få ha smaken av fisk i min mun några minuter.

För mig är den huvudsakliga frågan den här: är djur till för oss?
Nej. Djur är till för sig själva, på samma sätt som vi är till för oss själva.
Tänk er att det fanns en art till, en art som stod över oss i näringskedjan/värdslig rang. En art som födde upp oss i fabriker, som använde vår hud som kläder, som lät oss springa runt i maneger och som spärrade in oss i glasburar på zoo, som använde oss som testobjekt för sin medicin och sitt smink.  Det låter ganska absurt, va? Vi skulle inte tycka om det. Men så ser det ut – bara att vi är den arten.

Vi är inte i första hand logiska varelser. Vi äter vissa djur, och låter andra sova i våra sängar, och vi tycker det är så konstigt att man i andra kulturer kan äta marsvin men inte gris. Vi vet att det är något som är konstigt med djuruppfödning idag, och därför stänger vi av så fort det kommer på tal – vi vill inte veta, vi har det bra som vi har det, det är för jobbigt att ändra sina vanor. Vi låter andra människor döda djur åt oss, inte för att vi behöver äta dem, inte ens för att vi mår särskilt bra av det, utan för att vi kan och för att vi vill.

Men om vi inte är logiska varelser, då är vi känslostyrda. Och känslan av  att veta att man inte bidrar till andra varelser lidande och död, den är värd att kämpa för.
Djur kan lida, men de behöver inte göra det.

”When I look at her, I feel like maybe we were supposed to meet after all. Maybe her entrance on my life’s stage was predestined, her part already written into this act. If so, I merely wish for one thing. I wish for her to stay by my side until our lives fall into oblivion.

I feel like I’ve known since I was a mewling infant, that love will come. I don’t think of it as fate, but as justice. We all deserve to be loved. We have so much love around us, all of the time, but sooner or later someone will come and give us more of it than we’ve ever experienced before. Some, though, get to wait for too long.
That is what happened to me. When she finally appeared, out of nowhere, I was in such a woeful state that I couldn’t see her for what she truly was. So I whined and sighed over life, complaining about how I just couldn’t work things out.
Until one day, when she suddenly grabbed me and looked me deep into the eyes. ”Listen”, she said. ”I’m going to puke if you say one more thing like that. I am right here.” And when she kissed me, everything fell into place.
It was an eventful spring, to say the least.

But fate? No, I don’t think I would say that. Things could have gone so very different if she hadn’t seized me that day; if I had taken a later bus to work that other day; if she had been wearing another pair of trousers. If just one tiny thing had gone wrong, I wouldn’t be kissing her sweet lips every night.
This is how I feel about it: I think we need to meet fate halfway. We can’t just sit back and wait for birds to come flying into our mouths – well, at least most of us can’t – but if we really hope for and work towards the things we want, the universe will notice. And it will give us what we need, no matter if that is exactly what we were wishing for or not.
When I first met her, she definitely wasn’t what I was looking for. I hadn’t wished for a lean, shy woman with a severe gluten sensitivity, but yet there she was. And she was perfect. As a matter of fact, she still is, even though she can’t eat pasta.

I cannot be certain, but I truly hope that fate does not exist. Because if life is a play, and it is written before our birth, then all of those who enters the stage must also exit it. And I want her to never leave my life.”

Puss!

I have never in my life been so jittery as I was that day. I thought my stomach would explode all over the hall carpet as I put on my jacket and carefully polished shoes, and when I tried to lock the front door my hands shook so much that I dropped the key.
It was never my intention to even meet her in the first place. She was way out of my league, a goddess, someone I would probably refuse to even look at out of the fear that I would start gabbling like a lunatic. The rumour was that she had quite a temper, and that she could be extraordinarily persistent. But when she asked me out – I repeat, she asked me out – I just couldn’t decline.
So I didn’t. I told her sure, I’d love too, you pick the place and I’ll be there. When she suggested we’d meet at my all time-favourite coffee shop, I had a hard time avoiding bursting into tears of joy. I managed to pull myself together, however, and just nodded. She giggled, and I asked her why.
”Because you’re so goddamn cute when you nod”, she said.

I bought a bunch of flowers on my way to the coffee shop, but even after taking an absurd amount of time to pick the prettiest bouquet, I was early. I ordered a cup of coffee, knowing I wouldn’t be able to drink it when she was watching, and sat down by a window table. I was so cautious with the flowers, holding them in my left hand like a pure moron, and concentrating so hard on keeping them pretty that I didn’t notice her entering the room until she sat down at the opposite side of the table.
”Hello there”, she said. I just blinked, suddenly speechless, and handed the flowers over. She smiled as she took them from my hand, quickly stroking my fingers, and I smiled back.
”Thank you”, she said. ”They’re beautiful. Although I do believe most would consider it a tiny bit inappropriate to bring red roses to the first date…”
My smile faded. Of course. Red roses is something you give your spouse or lover, not a girl you hardly know, no matter how beautiful she is. ”I’m sorry”, I mumbled, looking down, ”I didn’t mean to be…”
”Creepy?” she said with a huge smile. ”Don’t worry, I think it’s sweet. But be careful, or I might get used to it.”

After a while, we decided to take a walk in a nearby park. She was, of course, thriving. Bubbling with words and laughter, she walked beside me, and I didn’t dare to look at her more than once or twice. But suddenly, she stopped walking and fell silent.
”What?”, I asked as I turned around.
”God, you’re a bit slow, aren’t you? Just kiss me already.”
There was nothing I desired more in that moment than to kiss her, but in my stupid love-struck haze I just reached out and gave her a hug. Which she answered by laughing loudly in my ear, and then giving me the smooch of my life.
I never wanted the kiss to end, but of course, it did. That didn’t matter too much, though, as there were more kisses to come. And in the end, it was worth the jitteriness and awkward flowers. Of course it was.

Drömmar, drömmar, drömmar. Jag kommer på mig själv med att längta efter natten, efter drömmarna, efter allt det som är det dagarna inte är.
För i drömmarna är jag. Jag, som är lugn och tyst och snäll och ärligt talat ganska menlös, lever i mina drömmar. Det låter konstigt och kanske lite sorgligt – har hon inget bättre för sig? – men det är så det är.
Jag har alltid haft så levande drömmar. När andra människor vaknar kommer de vagt ihåg att de drömt något underligt, men jag minns allt. Det är som om hela livet är omvänt för mig: vaken när jag sover, sover när jag är vaken. Dagarna flyter ihop, blir bleka skuggor i minnet, men drömmarna. På något underligt sätt är de verkligheten för mig.
Jag tror att de flesta som är som jag upplever samma sak. De man alltid glömmer när man räknar upp sina klasskamrater, de som knappt syns på tunnelbanan, de som alltid står sist i kön för att folk helt omedvetet tränger sig före dem – vi är av samma sort. Och vi lever om natten.

Allt känns som något annat. Det är det första jag tänker när jag vaknar (med mina mått mätt), i en skog, i min skog. Alla nätter är inte likadana, men de börjar alltid i skogen.
Men något är annorlunda. Träden utstrålar inte samma trygghet, i luften finns en doft av panik. Allt känns som något annat. Det är en tanke som fyller mig med skräck, jagvillintejagvillintejagvillinte, och sen blir allt lugnt igen, som genom ett trollslag. Det är både en fördel och en nackdel med drömlandskap; exakt precis vad som helst kan hända.
Allt är lugnt, men det betyder inte att det är som vanligt. Något avgörande har liksom rubbats, gått sönder, och jag både vill och inte vill veta vad det är.
Nyfikenheten vinner över rädslan och jag börjar gå längs med träden. Det finns inga stigar, men de mossiga stenarna och jorden under mina fötter gör som jag vill. De känner igen mig, och jag känner igen dem.

Såsmåningom kommer jag till en glänta, solig och grönskimrande och full av folk. Det förvånar mig, det är sällan man möter folk i grupp här. Jag går framåt, ut i gläntan, försöker se någon jag känner. Men alla ansikten är främmande, ser förvirrade ut i det starka solskenet.
Jag tar tag i en kvinnas arm, frågar vad som händer. Hon skakar på huvudet. Det verkar som om hon inte ens förstår vad jag säger, och det väcker rädslan inom mig igen. I drömmarna finns inget språk, eftersom språk bara behövs när vi vill säga samma saker gång på gång och det vill vi inte, vi skapar våra egna temporära språk, men vi har alltid förstått varandra. Fram tills nu.
En lång, smal man har ställt sig på en hög stubbe, han gör sig beredd på att prata. Folkmassan tystnar och alla vänder sina huvuden åt hans håll.
Han säger att vi är välkomna. Att han förstår vår förvirring, men att han hoppas kunna stilla den. Att han hoppas att vi förstår honom – han gör en paus, alla nickar, han fortsätter. Han säger att vi alla är av samma sort, han kallar oss drömmare, att vi kommer från olika drömmar men vill samma sak: leva.

Allt är tyst. Vi andas i samma takt. Nu ser jag att vi liknar varandra; alla är bleka, liksom suddiga i kanterna.
Den långa mannen fortsätter. Han säger att han har samlat oss för att han har något att erbjuda oss. Ett sätt att stanna här för evigt, att aldrig behöva gå tillbaka till det de kallar verkligheten, ett sätt att bli kvar i drömmen.
Lång, lång tystnad. Det är kallt, trots solen.
Mannen säger att vi har ett val. Om vi säger ja kommer förändringen att ske omedelbart och oåterkallerligt. Om vi säger nej kommer vi aldrig mer att få se denna värld.
Folkmassan exploderar. Vi som normalt uppför oss så väl blir som galna, skriker och svär och försöker att förstå. Det ringer i mitt huvud. Hur kan denna man plötsligt komma och bestämma över oss? Och hur ska vi kunna välja mellan det vi vet är verkligt och det vi upplever som verkligt? Trots att vi så ofta drömt om just detta, drabbas vi nu av tvivel.

Mannen har klivit ner från stubben, och går nu runt bland oss. Han svarar på förtvivlade frågor, lugnar och övertygar folk. Såsmåningom ändras stämningen i gruppen. Folk sätter sig ner på gräset, förstår inte varandras språk, men inser att de är av samma sort. Jag ler mot några bleka pojkar som uppenbarligen funnit varandra.
Den långa mannen stannar framför mig. Hej, säger han enkelt. Jag nickar till svar, fortfarande inte övertygad.
Han frågar om han får prata med mig. Jag nickar igen, och följer honom en bit bort från massan. Han vänder sig mot mig, mycket närmare än han borde vara, och jag vacklar till inför styrkan i hans blick.

Som så ofta i drömmar händer saker utan förklaring. På nära håll ser jag honom som han verkligen är.
Han säger att jag ska lita på honom, att allt kommer att bli bra. Jag glömmer alla frågor om hur det egentligen går till, vad han får ut av det hela, varför vi inte bara kan få ha det som vi har det. När han tar mina händer i sina glömmer jag inte bara mina frågor utan det allra mesta.
Jag skrattar till, förundrad över hur jag någonsin kunde tvivla, och han ler. Han säger att jag är annorlunda. Att jag förstår vad han vill uträtta. Att han behöver min hjälp för att kunna få igenom det här. Han undrar om jag vill ge honom den hjälpen, och jag säger ja. Ja, ja, ja, det vill jag. Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa honom.

Jag vaknar. Om man nu kan säga att det är det jag gör – plötsligt är jag inte längre i gläntan med den fantastiske mannen, utan i mitt rum, trångt och grått och intetsägande. Om jag blundar ser jag hans ögon framför mig.
Men med vakenheten kommer såsmåningom också tvivlet. Jag vet ju att drömmarna, hur levande de än känns, bara är något min hjärna skapar. Det är omöjligt att förflytta människor av kött och blod till en värld som inte existerar på riktigt, det går bara inte, hur mycket jag än skulle vilja. Mannen kan inte bestämma över min hjärna, kan inte få mig att sluta drömma, men kan inte heller få mig att slippa vakenheten. Det är en insikt som smular mitt hjärta till stoft.
Hela dagen funderar jag på hur jag ska kunna berätta för mannen om mitt beslut. Trots att jag försöker intala mig själv att han inte finns på riktigt känns det svårt, som att svika en nära väns förtroende. Jag tänker att jag har kontroll över situationen, att jag kan bestämma mig för att vakna så fort jag har gjort mitt i drömvärlden, och att jag kan återgå till mina vanliga drömmar efter det.

Så fort jag somnat och vaknat upp i skogen igen börjar jag springa mot gläntan. När jag kommer dit är den så gott som tom, bara den långa mannen sitter där i solen. Men han är också den enda jag behöver träffa.
Han reser sig upp när han ser mig komma. Han säger mitt namn (hur vet han?), välkomnar mig tillbaka, tar tag i mina händer igen. Jag undviker att se honom i ögonen, medveten om att kraften i dem kommer rasera mitt noga inövade nej-tack-fras. Men sättet han talar om förvandlingen, vår nya värld…
Jag uttalar orden, snabbt, innan jag hinner ändra mig, med blicken fäst på marken. Han tystnar. Jag kan inte låta bli att titta på hans ansikte – det är stelt, fullkomligt tomt, men ögonen brinner. Jag möter hans blick när han säger att du, du är inte välkommen i den nya världen. Du är inte värdig dessa drömmar.

Den långa mannen ljög inte. Han hade hittat ett sätt att flytta oss drömmare till vår riktiga värld. Jag vet, inte bara för att mina nätter numera är ändlösa och tomma på drömmar, utan även för att en pojke i min parallellklass, blek och inbunden, försvann spårlöst dagen efter att jag tackat nej till mannens erbjudande. Ingen vet var han tog vägen, förutom jag. Och nu lever jag varken om dagarna eller om nätterna, jag sover mig igenom hela livet.

Att öva vals: Hans hand på min rygg och hans andedräkt i mitt hår. Jag minns plötsligt att vi gick på samma gitarrlektioner i sexan. Han är så nära att det är lite svårt att andas, jag försöker tänka en-två-tre en-två-tre men alla tankar har runnit ut med handsvetten. Jag undrar om han minns att vi hade gitarrkonsert en gång, han var så duktig, jag kunde knappt spela trots att jag hållit på i ett år. Men han var bra. Och jag var imponerad.
Vi dansar. Han håller mig precis lagom hårt och är precis lagom nära; jag kan förstås inte låta bli att tänka på hur bred hans axel är under min darrande hand, hur hans höft känns mot min. Hans ljusa ögon – jag brukar inte tycka om dem, men i gympasalsljuset är de märkligt tilldragande. En-två-tre, en-två-tre, en-två-tre. När vi byter danspartners säger han ”Ska jag behöva lämna ifrån mig dig nu?”

Ursäkta att bloggen har legat nere en stund, det var visst något fel på min Binero-server. Nu funkar det i vilket fall!
Här är något jag skrev förra veckan. Läs om ni vill.

Vi önskar att vi inte var så fantastiskt bra på livet. Vi önskar att vi kunde ge andra en chans, att vi kunde låta dem glänsa, att vi inte tog upp så mycket plats. Men det gör vi och så är det. Det är inget vi kan göra något åt.

Vi önskar att vi inte var så fantastiskt bra på livet, men det är vi och så är det.

vi är inte som somliga/vi skriver med tusch och pratar med magstödet/vi går i trappor/vi gillar pinsamma tystnader/vi är inte som somliga som inte kan stänga av apparater på riktigt/vi stänger alltid av apparater på riktigt/vi gillar att stänga av apparater och sätta på andra/apparater/vi är inte som somliga/somliga sover ensamma/vi ligger inte som andra/alltså med varandra/vi gör ingenting på dagarna/vi gör ingenting utom andas/in/ut/in varandra/vi skriver med tusch och stryker över så det syns att vi också har skavanker/vi kan hantera dem

vi gör som somliga/går i trasiga skor och knyter de för hårt/vi gillar när det gör som somliga/alltså ont/somliga gör ont, somliga gör gott, bakar/vi gör som somliga/vi bakar/vi bakar bara goda saker/vi gillar att tänka som somliga alltså efter/efteråt/eftersom somliga gör som de vill gör vi de också/som vi vill/somliga vill ingenting/vi vill allting/vi har drömmar/vi kan hantera dem/vi somnar som somliga/vi vill ha somrarna som somliga, alltså somrigare/vi gillar inte allitterationer eller ordlekar/vi är inte som somliga/vi är som några andra/vi möts halvvägs och kompromissar/sällan/vi gillar när folk skriver ut siffror med bokstäver och undrar om man kan göra det motsatta/vi äter som somliga/alltså upp/vi tittar som somliga/alltså framåt/vi skriver med tusch och tar aldrig bort/

tallriken efter att vi har ätit/vi är som somliga/vi har skavanker/vi kan hantera dem

Oj. Jag skulle kunna läsa den hur många gånger som helst utan att tröttna. Så. Bra. Hon har en blogg (som egentligen inte är en blogg), där kan ni läsa mer av henne. Visst vill ni det?

vilket år vi har haft! Jag blir alldeles yr av att tänka på det. Utanför fönstret går människorna förbi som om inget hade hänt, som att ännu ett år har passerat obemärkt. Vi vet ju att det inte riktigt är så det ligger till, eller hur?

Det här året har varit det bästa i mitt liv. I ditt också, har jag fått för mig. Så mycket som du har kämpat för och så mycket som du har vunnit, ja, det vore konstigt om du kunde komma ihåg ett år där ännu bättre saker har hänt.

Jag vet att det inte alltid har varit lätt. Du har haft många svåra perioder, stunder av förtvivlan och gråt, ögonblick av fullkomligt kaos. Kommer du ihåg den där gången då… Ja, du minns. Det var hemskt. Men du kom över det! Och du kom ut på andra sidan som en starkare, vackrare och fantastiskare person än någonsin förr. När jag tänker på hur bra du skötte den situationen blir jag alldeles varm i magen. Grattis, min vän.

Det har funnits fina stunder också. Så många och så underbara att ord inte räcker till. Bara du sluter ögonen kan du se dem framför dig – det tillfället, och det, och det… Att något så enkelt som att få skratta med en person som står en nära kan göra en så lycklig. Såna är livets små underverk. Ta vara på dem.

Det här var året du insåg hur skört – och hur vackert – livet är. På ett eller annat sätt kom du till insikt, och det med en rejäl duns. Vi har ju inte diskuterat det så noga, jag tyckte det var bäst att bara acceptera faktum och uppmuntra dig, men jag är säker på att det var en överväldigande upplevelse. Gud vet att du gick igenom en stor förändring. Och som du förändrades, och som du blev när du var klar! Om man nu kan säga att du blev klar. Du förändras fortfarande, i varje ögonblick av ditt liv. Åt det bättre, om jag får säga det själv.

Du är en förebild för oss alla. Nej, bli inte generad nu, det är inte meningen. Jag vill bara att du ska veta hur mycket vi ser upp till dig, varför vi vänder oss till dig när vi vill ha råd eller stöd. Det är för att du är den mest otroliga människa vi känner. Ingen har någonsin inspirerat oss som du gör. Du vet alla människor som tittar efter dig på gatan? De blir stumma av häpnad när de ser dig. Aldrig har de sett något liknande. Och de går genast hem och funderar på hur de kan bli lite mer som du.

Förstår du? Du är den bästa vi har. När du möter motgångar, när problem dyker upp, så är det för att universum vill testa dig. Det kan väl aldrig tro att en så fantastisk person kan finnas! Och det utan deras vetskap! De måste ta reda på om du verkligen är så enastående som alla säger. Du kommer att klara alla de proven, och när du har gjort det… Ja, då blir du en av dem. Du blir högsta rådgivare i universum. De håller en stol åt dig tills du kommer.

Du är fortfarande ung. Det är så mycket du vill hinna med. Och tro mig, allt som du vill ska hända kommer att hända. Om du verkligen, verkligen tror på det. Vi vet ju alla att den som har gjort sig mest förtjänt av det är just du.

Jag tror på dig. Utan dig skulle världen gå under. Det är sant.
Och nästa år kommer att bli ännu lite bättre än det här var. Det är också sant.
Jag älskar dig. Det gör vi alla. Hur skulle vi kunna låta bli?

Året är 2008. Jag är i London med min mamma och syster, och vi slås gång på gång av hur trevliga britterna är emot oss. De ler, ber om ursäkt, flyttar sig när vi behöver komma förbi… Och hela tiden de vänliga orden. ”Of course, darling”, ”oh, sorry, honey”, ”thanks, love”. De är inte trevliga mot oss för att de tjänar på det, utan för att det är såna de är. Den stora skillnaden mellan Sverige och många andra länder är att här förväntar sig folk att få någonting tllbaka, istället för att tänka att man kan göra någon annans dag bättre genom simpel hyfs.