”Jag tycker mycket mer om att hänga med killar, de snackar inte skit eller är sådär falska som tjejer.” Kan vi nicka i trött samförstånd, alla som har hört hundratusen tjejer säga detta och dessutom få respekt.

Jag har aldrig förstått det där. Det sitter väl för sjutton gubbar inte i könet, skitsnacksviljan, utan i hur trygg man är i sig själv. Och hur fördomsfri och självkännande är man själv om man beskriver alla tjejer som falska? Där faller man ju i precis samma fälla själv, och tvärtom från vad man kanske tror trycker man till tjejer ytterligare: ni är inte tillräckligt bra, och ni är alla likadana, men på DEN ANDRA SIDAN finns tonvis med killar som är på riktigt, som inte fejkar.
Som att inte killar har precis lika mycket problem med imagebyggande och ryktesspridning, som att det inte är ett problem människor måste bekämpa. Att hävda att det inte är så är bara att ytterligare befästa myten om kvinnor som konspirerande, viskande hysterikor och män som tysta, starka klippor. På den vägen får vi inte till några minskade könsklyftor.

Och sen detta med att alla tjejer som inte har en bästa killkompis (killkompis? Varför inte bara vän?) känner sig lite mindre hippa än de som har en. Det är på något vis ännu ett sätt att förminska tjejer, att få dem (oss?) att känna sig lite mindre värda. Det anses coolt att hänga med killar därför att killar i allmänhet anses vara coolare. Hon som bara har tjejkompisar har missat något bara för att hon inte har prickat in båda könen, och det blir fullständigt ovidkommande huruvida vännerna, oavsett reproduktiva organ, är fantastiska, peppande människor eller ej.

Vet ni vilka jag helst umgås med? Människor som gör mig glad, som är intelligenta och roliga och som kan ge mig råd och tips och nya perspektiv. Det är inte coolt – i brist på ett bättre ord – att hänga med killar. Men det är inte coolt att hänga med tjejer heller. Det är coolt att hänga med bra människor, och att inte göra någon skillnad på deras könstillhörighet. Punkt.

Det här är verkligen veckan av fantastiska tunnelbanehändelser! Igår på väg hem satt jag och lyssnade på Tant Strul när en tjej som var sisådär åtta år gammal och hennes lillasyster trängde ihop sig på sätet bredvid mitt. Jag makade ihop mig för att de skulle få mer plats, men insåg att det verkade som om jag bara inte ville sitta nära dem, så jag log och sa ”Ni kan flytta längre in om ni vill”. Till svar fick jag två par gigantiska ögon och ett barnnervöst ”nej tack!”. Sen satte de igång med att jämföra sina glassar för att se vem som ätit mest. Det var så gulligt att jag började fnissa, liksom kvinnan mittemot mig. Hon sa något i stil med ”så söta!” och jag instämde och det ena barnet frågade ifall jag hade en iPhone 4 – vid det här laget hade jag pausat Amason och tagit ut lurarna och jag sa nej och sen småpratade vi från Hötorget till Fridhemsplan. De frågade hur gammal jag var, var jag hade varit, var jag bodde, om jag var bra på att spara pengar… Kvinnan mittemot mig berättade att inga etiopier kände igen henne som etiopier utan tog henne för indier och därför lät bli att hälsa, och att hon därför alltid var tvungen att hälsa först. Det äldre av barnen berättade att hennes mamma gav henne tjugofem kronor varje vecka och att hon minsann hade sparat alltihop. Det yngre berättade att de var sjöscouter, och att de kanske skulle åka till Gröna Lund imorgon. Kvinnan mittemot frågade varifrån de kom, och den yngre sa Marocko, och hon sa ”Afrika, som jag!” och barnen nickade och tittade på mig och konstaterade att jag var svensk. Sen skulle de byta till blå linjen och vinkade hejdå.
När jag hade hämtat mig från sorgen över att aldrig få träffa dem igen, la jag märke till att det stod en otroligt stilig man en liten bit bort och tittade på mig. Jag gick förstås genast in i förförelse-mode – men misslyckades. Det kan ha haft att göra med att jag precis avslöjat att jag är 16 år gammal.

P.S. Müslirecept kommer imorgon, för jag är lite långsam ibland. D.S.

P.S. När vi ändå håller på och filosoferar över livet, kan vi inte tänka lite på Japan då också? Ni vet att jag inte är speciellt religiös av mig, men jag har ändå suttit och gråtit och bett till vemsomhelst, vadsomhelst, att japanerna ska få leva. Fler människor behöver inte dö i förtid i den här världen. Om ni har en minut över – även om ni inte har en minut över – snälla, sänd tankar till Japan och till folket där. Man kan aldrig veta om det fungerar eller inte, men det kan ju iallafall knappast skada. D.S.