Jag duschar inte varje dag. Jag duschar inte ens varannan dag. Inte för att jag håller så noga koll, men jag skulle uppskatta att jag duschar en eller ett par gånger i veckan.Och jag är ren ändå.

Det är ju otroligt konstigt, egentligen. Förr badade man kanske ett par gånger om året, trots att man vareviga dag jobbade på åkern i sitt anletes svett. Nuförtiden sitter de flesta still precis hela dagarna, för att sen gå hem och duscha av sig – tja, vilken smuts då?

Faktum är att det bara är onödigt att duscha och bada och tvätta sig så mycket som vi gör idag. Det torkar ut huden, är väldigt, väldigt resursslösande – jämför 180 liter vatten för en kvarts dusch en gång i veckan (vilket ju i sig är väldigt mycket vatten), med 1260 liter för en kvarts dusch sju gånger per vecka – och tar dessutom så himla lång tid. Hur hittar man egentligen all denna tid till att duscha, dag ut och dag in?

Duscha inte så jäkla ofta, hörni. Ni är rena och fina ändå.

Puss!

Kanelmandelsmör

3 dl mandlar (~200 g)
1 tsk kanel
1 msk rårörsocker/sucanat/muscovado
1/4 tsk fint havssalt

1. Rosta mandlarna i ugnen, 150 C°, i sisådär 20 minuter. Låt svalna ungefär 10 minuter innan nästa steg.
2. Häll dem i en matberedare och kör, på högsta hastighet, tills de blivit till en jämn smet. Det tar ett bra tag, sådär 10-15 minuter, och ibland kan man behöva stoppa och skrapa ner mandelkross från sidorna.
3. Tillsätt övriga ingredienser, och matbered ytterligare en liten stund, tills smöret är blandat och, tja, smörigt. Det är viktigt att inte slänga ner kryddorna tillsammans med mandlarna från första början, då funkar det nämligen inte!
4. Förvara i en glasburk, förslagsvis i kylskåp, så lär det hålla sig ett bra tag. Inte för att det skulle hinna bli dåligt innan någon okänd person som definitivt inte är du ätit upp det.

Idag slutade jag vid halv elva, och imorgon har jag friluftsdag vilket i praktiken innebär att jag är ledig, så jag har som någon sorts minihelg just nu. Och minihelger är ju, som bekant, väldigt trevliga. Egentligen borde jag nog studera, men jag planerar mest att koka körsbärssylt och läsa Donna Tartts The Little Friend, i ett desperat försök att återskapa The Secret History-stämning i mig. Jag hade glömt hur otroligt ensamt och sorgligt den slutar, och hur fantastiskt bra den är. Läs den! Jag lovar att stryka er över håret och säga att allt kommer ordna sig när ni är färdiga. Om ni också lovar. Puss!

♥ roliga & värda lektioner, som vår samhällskunskap igår när ingen ville sluta diskutera S-krisen & Juholt & medias roll, sånt gör mig så glad ♥ bonobo-apor, åh, de är världens bästa; varför kunde vi inte bygga ett samhälle mer som deras? ♥ Obiter Dictum såklart, så himla smarta & roliga alltid ♥ Pukkas vaniljchaite ♥ att lära sig nya saker ♥ torkade fikon, kanelmandelsmör (recept kommer!) och blodapelsiner ♥ mina systrar ♥ Granits kaffedoftande tvål, och att ingredienserna får godkänt till och med av mig ♥ Södras öppna hus i förra veckan, ibland glömmer jag vilken mysig skola jag faktiskt går på ♥ långa kramar ♥ kardemummakaffe ♥ när det är sol ute och det droppar från taken och man bara går & går & går och vill aldrig stanna för att allt är så fint ♥ och slutligen, att jag ska träffa en person idag som jag tycker så himla mycket om ♥

Nu är det er tur! Skriv era finaste, roligaste, mysigaste, allra trevligaste saker. Själv ska jag koka havrekross. Puss!

Egentligen ligger det kanske i människans natur att dra sig för att prova nya saker. Lena Andersson skrev en briljant ledare idag i DN, som ju egentligen inte alls hade med detta att göra, men en formulering stämde så väl: ”10.1 Beakta människans natur. Hjärnan undviker förluster först och främst. Människan behåller det hon är van vid hellre än att vinna det underbara hon är obekant med.”

Jag tror att det stämmer till viss del, men jag tror inte att det måste vara så. Om man kan komma över rädslan för det okända, det man inte är fullkomligt trygg i, kan man komma så mycket längre än om man stannar i sina gamla vanor. Tänk på det: att byta något gammalt och slitet mot något glittrande och spännande, vare sig det handlar om en känsla, ett jobb, ett förhållande eller en resa. Det är osäkert hur det kommer gå, men det är ju på sätt och vis det som är charmen.
I vissa fall kanske det inte går som man vill. Men då har man lärt sig av det, och kan gå vidare till nästa händelse, nästa valmöjlighet.

En knapp månad har gått av det nya året, och än så länge tycker jag att det här med att säga ja har gått bra. Det är kanske inte alltid jag lyckas, och jag tänker att jag kanske kommer få öva ganska länge, för det faller sig inte naturligt för mig, men ändå. Att jag säger – eller tänker – ja i fler fall än förut är en förbättring, och det finns ju ingen gräns för vad som är ”bra” och ”dåligt”, bara upplevelser och erfarenheter.
Jag tänker samla hur många som helst.

Kämpar ni med att säga ja till saker & ting? Eller är ni tvärtom, att ni skulle behöva lära er att säga nej? Berätta!

Fanfiction. Min första kontakt med fanfiction var när min gamla, gamla vän Elisabet och jag började läsa och skriva historier om Libertines. Och Kent. Men mest Libertines. Det var verkligen en fantastisk upptäckt, att man kunde sno människor eller karaktärer och miljöer och hitta på helt egna scenarion kring dem. Såsmåningom gick jag över till Harry Potter-fanfiction, lite Star Trek (se punkt 2), och till sist landade jag i Glee. Oj, oj. Glee är förstås en annan av mina nördigaste grejer, men det ingår ändå i den här punkten. Vid det här laget är jag så otroligt trött på att karaktärerna i Glee har blivit såna karikatyrer av sig själva att jag skulle kunna dö. Vet ni vad räddningen är? Att läsa historier där Rachel inte går tillbaka till Finn för hundrasjuttonde gången trots att han är världshistoriens douche, där Santana inte så fort hon öppnar sig det minsta lilla tar två steg tillbaka och börjar slänga slushies omkring sig, och där Quinn inte har blivit komplett galen. Det är en underbar värld, fanfiction-universumet.

Fantasy & science fiction. Det vet ni ju med största säkerhet redan: jag är mycket fascinerad av framförallt science fiction, men även i viss mån fantasy. Jag älskar post-apokalyptik, framtidsskildringar, och rymdskepp mot svarta stjärnhimlar. Jag älskar utomjordingar och konspirationsteorier och robotar som tar över. Jag älskar kartorna på försättsbladen i fantasyböcker, långa tungvrickarnamn, och kvinnor som utför dåd ingen annan klarar. Det finns något så fantastiskt i att absorberas av helt nya sätt att tänka, andra världar, möjligheter och svårigheter. Jag har dock en tendens att föredra science fiction i filmer, och fantasy i bokform. Med det inte sagt att jag inte fullkomligen avgudar Lord of the Rings-filmerna.

Annat odiskutabelt ocoolt & underbart: musikaler (!!!), kostymfilm (!!!!!), att laga mat & baka, språk och grammatik.

Kan inte ni berätta era allra nördigaste, mest fantastiska intressen? Vi kan starta en enda stor töntgrupp, där alla bara får ha sina underliga intressen ifred från sneda blickar. Okej? Sätt igång!

♥ Avbryt inte andra när de pratar. Låt dem prata till punkt, och sen kan du få öppna munnen, tack. Det är oförskämt och ignorant att avbryta, och i en diskussion får det en bara att verka dum. Det är oftast inte den som skriker högst som har rätt.

♥ Lär dig hur man tar emot komplimanger. Vad man inte gör: viker undan med blicken, säger ”nej, jag hann ju inte ens platta håret imorse!”, mumlar något ohörbart eller ignorerar det helt och hållet. Komplimanggivaren kommer bara att ångra att hen sa något överhuvudtaget, och se dig som ett ohygglo för all framtid. Nej, istället: le, säg ”tack, vad gullig du är”, berätta något om håret/klänningen/ditt intellekt, beroende på vad komplimangen handlade om. På riktigt, säg tack.

♥ Det spelar ingen roll i vilken hand du har kniven när du äter, men stoppa den för allt i världen inte i munnen. Snyt dig inte i servetten. Och stäng munnen när du tuggar, fröken jag-kan-prata-med-ett-halvt-salladshuvud-i-munnen. (Du borde förresten byta namn.)

♥ Lär dig hur man skakar hand. Snabbkurs: det handlar inte om att med bortvänd blick liksom lägga handen i den andras och vänta på att hen ska skaka. Ta ett ordentligt grepp – men inte för ordentligt, fyra händer ska vara hela när handtaget är slutfört -, titta personen i ögonen, och le.

♥ Le mycket, i allmänhet. Det är inte så coolt att se sur och trött ut. Och det är svårt att se trött och sur ut när man ler. Prova!

♥ Var trevlig mot främlingar. Säg hej till människor du passerar i skogen, håll upp dörrar, res dig för gamla & gravida i tunnelbanan, säg ursäkta om du stöter till någon i rulltrappan. En person kan inspirera en annan som inspirerar en till, så tänk vilket trevligt folk vi skulle bli om alla ni började idag!

♥ Du behöver inte sminka dig, raka dig, eller klä dig på ett visst sätt om du inte vill. Det är inte hyfs, som vissa har mage att påstå, det är att ge efter för grupptryck och märkliga normer.

Mer hyfs: titta människor i ögonen. Prata inte bakom ryggen på människor, det kommer tillbaks till en. Kramas lite oftare, och lite längre. Försök låta bli att lyssna på högljudd musik i dåliga lurar i kollektivtrafiken (även om det är roligt). Kom ihåg människors namn. Läs tidningar, för i min värld är det hyfs att vara medveten om vad som händer i världen.

Kom ihåg det där med att le, hörni. Det är det viktigaste av allt. Puss!

Fina Sonas tumblr. Paranötter och torkade tranbär och dadlar. Grönt te. Thoreaus Walden, jag har precis börjat men den verkar jättefin (om än kanske lite svår!). Att gosa och leka med Paulina och aldrig bli trött på hennes skratt. Heddas & min haremsplanering på tyskalektionerna, & att inte få så mycket gjort men ha det väldigt mysigt ändå. Chocolate Covered Katies tokigt lätta & med största säkerhet jättegoda chokladkakor, som jag måste göra snarast. Fina spanjorer på utbytesbesök. Nya hälsokostbutiker. Att ligga och prata tyska med mig själv när jag inte kan sova (cool). Mitt nya lypsyl. Spännande möten & planer. Instagram. Psykologikursen som börjar i veckan! & att det känns som att det sista filosofiprovet i fredags gick bra, fast jag kommer sakna ämnet så himla mycket.

Det var dagens trevliga! Hoppas ni har jättemånga saker att dela med er av – eller, ni vet, iallafall någon. Det har man alltid, hur svårt det än känns. Skriv! & puss, finingar.

Jag älskar Nutella. Ända sen jag gick på dagis och med förbundna ögon fick en sked i munnen, och skulle gissa vad det var, har jag drömt om denna fantastiska kräm. Jag åt det varje dag när jag var i Italien, när jag var i Tyskland, och när jag var i Strasbourg. Eftersom mina föräldrar är kloka människor har vi dock aldrig haft det hemma, men min vän Anna hade alltid en burk i skafferiet, så när jag var hemma hos henne brukade vi äta ur den med sked. Ja.
Detta var dock i mina mjölkproduktsätande dagar, och sen dess har jag gått vidare i livet. Med lite saknad, dock.

Nu slipper jag sakna.

Chokladhasselnötssmör (Nutella)

2,5 dl hasselnötter (150 g)
4 msk kakao
4 msk rissirap/agave/rårörsocker (konsistensen blir dock grynigare med socker!)
1/4 tsk havssalt
1 msk vaniljpulver
1 dl havremjölk/mandelmjölk

1. Rosta hasselnötterna i en 175-gradig ugn i 10-15 minuter. Låt dem svalna en liten stund innan du gnider av den bruna hinnan (eh, usch) med rena händer eller hushållspapper. Det är lite pilligt!
2. Mixa de skalade nötterna i en matberedare tills de är smörifierade.
3. Tillsätt övriga ingredienser och fortsätt mixa, tills allt är kombinerat och mycket jämnt.
4. Förvara i glasburk i kylskåp. Det borde hålla sig bra i en vecka eller så, men tro mig, det kommer inte räcka så länge.

Jag tycker ni ska göra detta. På en gång.
Vad jag däremot inte tycker att ni ska göra, är att ta med er burken till matbordet för att fotografera till er blogg, och sen lämna burken bredvid er på bordet, och inte bli riktigt mätt på er gröt. Jag varnade er!

Idag har Palatset för övrigt öppet hus mellan 11-15. Kom!

Idag är det den sista dagen man kan skriva på namninsamlingen för att rädda Palatset. Snälla, snälla, snälla, gör det.

Palatset har betytt så otroligt mycket för mig. Det var genom detta fantastiska projekt jag åkte till Italien på ungdomsfilmfestival, och till Strasbourg på en konferens för unga människors rättigheter.
Men mest av allt är det den plats där jag lärde mig uppskatta mitt eget värde, inte bara som människa & ungdom, utan som Greta.
Här lyssnade människor på mig – vuxna människor, människor med makt. Makt som de la i mina händer, sa här, du får också bestämma, du får också vara med. Om du vill, om ni vill, så går det att ordna. Och jag växte som människa.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Gång på gång på gång har jag hört barn och tonåringar säga att ”det viktigaste, det allra bästa, är att äntligen få bli respekterad fast jag inte är vuxen. Att de lyssnar på mig, låter mig prata till punkt, får mig att känna mig lika mycket värd.” Alla som har varit inblandade i detta har växt som människor, det lovar jag. Vuxna lika mycket som barn, om än kanske på olika sätt.

Palatset är mycket annat också. Det är ett hus där vemsomhelst mellan sex och hundrafyra får komma in och skapa. Dikter, koreografier, tv-program, drömmar – vad man än vill. Och på köpet skapar man minnen, känslor och självförtroende. Den som stått på den öppna scenen kvart över fyra, med darriga ben men klar röst, och sjungit Elvis fast hen aldrig sjungit förut i hela sitt liv, den vågar nästan precis vad som helst sen. Den som mött andra människor som magiskt nog också är tokiga i anime, eller att göra egna plattformsspel, eller att skriva haikus, den går ut genom Palatsets portar klockan fem med en känsla av samhörighet, och med tre alldeles splitternya vänner. Den som provat på fjorton olika saker men egentligen bara upptäckt en: jag kan göra precis vad jag vill, den minns det länge.

Det här huset får inte försvinna.

Så snälla, snälla, snälla. Skriv på. Skänk lite pengar. Prata med människor ni känner. Maila politiker och rika människor. Rädda Palatset.