Punkelikat!

”Frågan är inte: kan de resonera?” eller ”kan de tala?”, utan ”kan de lida?” Djuren, alltså. Jeremy Bentham sa det för 200 år sen, och samma fråga måste vi ställa oss idag.

Svaret är ja. Även om man inte är en hedonistisk utilitarist kan man gå med på att de åttio miljoner djur som varje år dödas på svenska slakterier – och de miljarder och åter miljarder som dödas världen över – lider hela sina liv, och inte minst när de slaktas.

Och om vi människor, som gärna utmålar oss själva som empatiska och humana, låter dem genomgå det här, då måste vi ha riktigt bra anledningar till det.

Ett vanligt argument är att vi behöver kött för att leva, att vi behöver protein från djur och kalcium och järn och gud vet vad.
Men vet ni vad? Det finns gott om protein i växtbaserad mat. Och faktum är att alla vitaminer och mineraler finns i djur och deras sekret därför att de äter gräs, eller växter, eller alger.
Eller rättare sagt, de borde finnas där för att de äter de sakerna. Men vad äter slaktdjur idag? Jo, foder som berikats med vitaminer och mineraler, eftersom konventionell djuruppfödning inte tillåter djuren att beta. Med fodret får de även stora mängder antibiotika, växthormoner, avfallsprodukter från tidigare slaktade djur, och så vidare. Det är vad vi får i oss.

Alltså: Istället för att vi – som ju är djur – äter maten där allt vi behöver finns, mat vi dessutom skulle må bättre fysiskt av, ger vi konstgjorda näringstillskott till andra djur, som vi sen dödar och äter. Något är konstigt med det systemet.

Men smaken då? Kött är ju gott!
Jag tycker också att kött är gott. Jag tycker om smaken av mjölk i kaffe, jag tycker om smaken av ägg, jag tycker verkligen om smaken av fisk. Men för ett tag sen läste jag en grej som verkligen gjorde intryck på mig. Såhär: ”Finns det verkligen ingenting viktigare än att det smakar på ett speciellt sätt i vår mun en stund?” Jag tvingades ställa mig själv den frågan, och jag kunde inte svara nej. Att jag tycker om smaken av fisk, är för mig omöjligen ett giltigt argument för att äta den. Det är inte samma sak som att tycka om smaken av pasta. Ingen var tvungen att dö för att jag skulle få äta pasta (förutsatt att det inte var ägg i den), men någon – och antagligen några till, med tanke på bifångsten – dog för att jag skulle få ha smaken av fisk i min mun några minuter.

För mig är den huvudsakliga frågan den här: är djur till för oss?
Nej. Djur är till för sig själva, på samma sätt som vi är till för oss själva.
Tänk er att det fanns en art till, en art som stod över oss i näringskedjan/värdslig rang. En art som födde upp oss i fabriker, som använde vår hud som kläder, som lät oss springa runt i maneger och som spärrade in oss i glasburar på zoo, som använde oss som testobjekt för sin medicin och sitt smink.  Det låter ganska absurt, va? Vi skulle inte tycka om det. Men så ser det ut – bara att vi är den arten.

Vi är inte i första hand logiska varelser. Vi äter vissa djur, och låter andra sova i våra sängar, och vi tycker det är så konstigt att man i andra kulturer kan äta marsvin men inte gris. Vi vet att det är något som är konstigt med djuruppfödning idag, och därför stänger vi av så fort det kommer på tal – vi vill inte veta, vi har det bra som vi har det, det är för jobbigt att ändra sina vanor. Vi låter andra människor döda djur åt oss, inte för att vi behöver äta dem, inte ens för att vi mår särskilt bra av det, utan för att vi kan och för att vi vill.

Men om vi inte är logiska varelser, då är vi känslostyrda. Och känslan av  att veta att man inte bidrar till andra varelser lidande och död, den är värd att kämpa för.
Djur kan lida, men de behöver inte göra det.