Regel nummer 1: Man sätter sig inte ensam på ett säte för fyra. Detta gäller främst bussar och spårvagnar, förstås, eftersom det är aningens svårt att hitta något annat än fyrsäten på tunnelbanan. Men såhär är det: det är oförskämt att sätta sig på ett fyrsäte när man bara är en. Hur ofta kommer det sen inte två eller fler som får sprida ut sig lite här och där på sätena runtomkring? Ofta, det säger jag er. Och tro inte att bara för att en redan satt sig där är det fritt fram att sätta sig på ett av de tre resterande sätena; stopp! Hur ofta kommer inte sen tre stackare som får sitta åtskilda? Oftare än ni kanske tror.
Jag har såna problem med detta att jag i 99 av 100 fall sätter mig på enpersonssätena (dock inte på bussar, där de ju är till för gamla) eller bredvid någon på en sits för två. Kalla mig skadad, men så får iallafall större grupper oftare sitta tillsammans när de åker med mig.

Regel nummer 2: lyssna gärna på musik, men använd för sjutton lurar. Det är inte roligt att lyssna på ungdomars mobilhögtalarmusik. Ljudspill ur lurar är acceptabelt (såvida det inte är heavy metal) – jag tycker om att lyssna på musikallåtar och Håkan Hellström med sinnessjuk volym precis lika mycket som någon annan – men att lyssna på typ Eric Amarillo ur högtalaren på sin iPhone mitt bland folk borde vara belagt med långa fängelsestraff. Med vänliga hälsningar, Greta, 87.

Regel nummer 3: sitt närmast fönstret och ställ för guds skull inte upp väskan på sätet bredvid dig. För mig är det så självklart att jag inte ens reflekterar över det, men uppenbarligen finns det folk som inte tänker på samma sätt. Och som därför antingen ett, sätter sig på sätet närmast mittengången, eller två, sätter sig vid fönstret men lägger upp väskan på sätet bredvid sig, och i båda fallen tar upp två säten. Detta är inte ett okej beteende.

Det är ungefär det jag har att säga om detta ämne. Respektera era medresenärer (räkna e:na i den satsen!), ta inte upp mer plats än ni behöver, och le mot den ni sitter mittemot. Både ni och de ni åker med kommer få en mycket bättre resa, och så blir alla glada, och så blir jorden en bättre plats. Puss!

P.S. Bara för att det här inlägget ligger i kategorin Tips betyder det inte att reglerna på något sätt är frivilliga. Antingen så följer man dem eller så ser jag till att man följer dem. Förstått? D.S.

Det här är verkligen veckan av fantastiska tunnelbanehändelser! Igår på väg hem satt jag och lyssnade på Tant Strul när en tjej som var sisådär åtta år gammal och hennes lillasyster trängde ihop sig på sätet bredvid mitt. Jag makade ihop mig för att de skulle få mer plats, men insåg att det verkade som om jag bara inte ville sitta nära dem, så jag log och sa ”Ni kan flytta längre in om ni vill”. Till svar fick jag två par gigantiska ögon och ett barnnervöst ”nej tack!”. Sen satte de igång med att jämföra sina glassar för att se vem som ätit mest. Det var så gulligt att jag började fnissa, liksom kvinnan mittemot mig. Hon sa något i stil med ”så söta!” och jag instämde och det ena barnet frågade ifall jag hade en iPhone 4 – vid det här laget hade jag pausat Amason och tagit ut lurarna och jag sa nej och sen småpratade vi från Hötorget till Fridhemsplan. De frågade hur gammal jag var, var jag hade varit, var jag bodde, om jag var bra på att spara pengar… Kvinnan mittemot mig berättade att inga etiopier kände igen henne som etiopier utan tog henne för indier och därför lät bli att hälsa, och att hon därför alltid var tvungen att hälsa först. Det äldre av barnen berättade att hennes mamma gav henne tjugofem kronor varje vecka och att hon minsann hade sparat alltihop. Det yngre berättade att de var sjöscouter, och att de kanske skulle åka till Gröna Lund imorgon. Kvinnan mittemot frågade varifrån de kom, och den yngre sa Marocko, och hon sa ”Afrika, som jag!” och barnen nickade och tittade på mig och konstaterade att jag var svensk. Sen skulle de byta till blå linjen och vinkade hejdå.
När jag hade hämtat mig från sorgen över att aldrig få träffa dem igen, la jag märke till att det stod en otroligt stilig man en liten bit bort och tittade på mig. Jag gick förstås genast in i förförelse-mode – men misslyckades. Det kan ha haft att göra med att jag precis avslöjat att jag är 16 år gammal.

P.S. Müslirecept kommer imorgon, för jag är lite långsam ibland. D.S.

Tunnelbanan. När man har varit borta länge och kommer hem igen är det som att upptäcka stan på nytt. Det finns fik överallt! Snygga män översvämmar gatorna! Tunnelbanan existerar! & den är nästan det bästa av allt. Att få stämpla sin rabatterade remsa (ja, jag har remsa som en annan turist, men jag är hemma så lite i sommar att ett kort liksom inte lönade sig!) i spärren vid Abrahamsberg, gå upp för den långa trappan till perrongen, och kliva på tåget. Alla tyska turister som sitter och pratar och gör mig glad med sitt fina språk. Att titta ut genom fönstret och se stationerna virvla förbi. Kanske lyssnar jag på musik, kanske läser jag någonting, kanske stirrar jag på en tjej med fint hår. Åh. Jag älskar tunnelbanan. Tur det, jag har tre år av långa tunnelbaneresor till mitt gymnasium att se fram emot!

Mitt hår. Jag har länge känt att mitt hår är ungefär det största problemet på planeten. Som bekant försöker jag ju spara ut det, i den fåfänga förhoppningen att jag en dag ska vakna med sånt här svall, men än så länge har jag mest gått omkring och stört mig på det. Det är inte tillräckligt långt, mina lockar blir konstiga knorvlor så fort det inte är helt nytvättat, och jag är fortfarande inte nöjd med min hårfärg. Men! Just nu tycker jag faktiskt mycket om det. Det är så fint. Lite solblekt och vilt och, ja, knorvligt, men fint, faktiskt.

Café Hängmattan. För att de som jobbar där är så himla gulliga, gör väldigt goda smoothies och mackor, och kommer och erbjuder en vatten när det är varmt. Det ligger på Södermannagatan 10, tunnelbana (!) till Medborgarplatsen. Ni borde gå dit, allihopa, nu på en gång om ni kan. Så galet trevligt.

Giffoni. Det är två dagar tills jag åker! Jag är lite nervös. Fast mest glad, såklart, det ska bli så himla intressant och roligt och spännande. Jag har växlat pengar, köpt åksjuketuggummin (haha) och mailat med dottern i min värdfamilj. Hon är så gullig att man kan dö för mindre. Vi flyger från Arlanda 6.45 på torsdag morgon. Jag kommer behöva gå upp så tidigt att det inte ens är någon idé att gå och lägga sig. Men det gör inget för jag ska till Italien på ungdomsfilmfestival och jag är så himla himla lycklig över det!

Små (men stora) saker: körsbärsplockning, roliga skrivuppdrag, det här (alla Harry Potter-fans MÅSTE läsa, så viktigt är det), avocado, The Reader, Naked Juice Bar, katter, drömmar, Moritz Bleibtreu, sol, isvatten, Inception (jag har inte sett den men jag längtar så mycket!), Joachim Löew, Pride & Prejudice, kvällspromenader, åska, Trainspotting, ingefärslemonad, att Spanien vann VM & ja, jag är fortfarande så glad!, loppisfynd, att grilla marshmallows, Alfapet, Sarah Wilson och skrivinspiration mitt i natten

Nu kommer vi ju till det roligaste av allt! Under de senaste veckorna måste ni ha samlat på er hur mycket trevliga saker som helst, så nu är det dags att dela med sig! Skriv, skriv, skriv, så era hjärtan sjunger!

Jag har ju redan skrivit om svininfluensan, och jag vet att vissa av er tycker att jag är tjatig och överdriver, men det här handlar egentligen inte om själva sjukdomen utan mer om.. Ja, vi kommer till det.
När man åker tunnelbana så ofta som jag gör (det vill säga minst två gånger om dagen, ibland tre eller till och med fyra), så lär man sig snart att känna igen reklamskyltarna. Just nu är det bland annat sälj-salami-få-pengar-till-klasskassan-reklamen, Teliareklamen där de har vitsat till det och halverat skylten för att det är halva priset, och så är det influensareklamen.

Vårdguiden har försökt att få dessa anslag att se ut som reklam. De har visserligen gjort det på ett skojigt sätt, men jag ser igenom deras försök.
Jag förstår att dessa ”reklam”-affischer egentligen är samhällsinformation. Ungefär som man skulle informera om att det har utbrutit krig i landet, eller att det har inträffat en kärnkraftsolycka i Ryssland och att man råder alla att ha på sig gasmask, så känns de här affischerna.
Jag kan ju bara gissa, för trots allt så är jag ju inte mer än en 15-årig pluggis utan kontakter inom svininfluensa-branschen, men jag tror inte att Vårdguiden har betalat för att få dessa anslag uppsatta. Jag tror att de bara ringde till SL och sa att nu, nu måste vi sätta upp lappar om svinis, folk DÖR, hör du det, vi vill ha neonfärger, kollektivtrafiksmänniskorna ska inte kunna låta bli att läsa, vi måste få folk att inse allvaret i detta, hör du det, va, din reklamansvariga pajas? Hör du på?!
Affischerna må vara skämtsamma, med sina ”Host! (Nyhet!)” och ”Snörvel! (Nyhet!)”, men tro mig, Vårdguiden ser egentligen inget roligt i det här. De nästlar sig in i våra huvuden, bygger på vår skräck genom att ständigt synas, och vet ni varför de gör det?
De vill inte att folk ska dö.
Det vill inte jag heller.
Dö inte nu, vänner. Sprita händerna.  Stanna hemma om du tror att du har svinis. Och för guds skull, hosta inte rakt ut på tunnelbanan.